Göteborgsposten – 5 oktober 1871, sida 1

menerade fram och tillbaka i nära en hel timma rökande några af de cigarrer, med hvilkas tillhjelp han skullo ha sökt fördrifva ledsnaden under resan om han befunnit sig ensam. Dereftor återvände han till väntrummet. — Jag måste samtala litet mera med den vackraste qvinna jag träffat under hela mitt lif, sade han för sig sjelf. Det är ej mycket sannolikt att vi båda någonsin mera skola träffa tillsammans. I alla händelser skall jag bibehålla hennes ansigte i minnet. Och hon är en Lovel? Jag undrar om hon skall bli lika olycklig som de öfriga af den slägten? Gud förbjude det! Clarissa satt vid eldbrasan i det tråkiga lilla väntrummet med armbågen stödd mot stolskarmen och hufvudet hvilande mot handen; hennes ögon voro med ett tankfullt uttryck riktade mot elden. Hon hade tagit af sig sin grå hatt, och främlingen tyckte att hon nu såg äldre ut i trots af det rika, mörkbruna hår, som ej längre doldes af hufrudbonaden. Kanhända att det vir det tankfulla uttrycket i hennes ansigte som gjorde att hennes utseende ej tycktes vara så ungdomligt, som det förekommit honom i jernvägskupån; det var verkligen ett ovanligt allvarsamt uttryck för ett flickansigte. Hon liknade en mogen qvinna snarare än en flicka som nyss sluppit ur pensionen, och för hvilken lifvets sorger borde vara okända. Hon var så djupt tankfull, att hon ej hörde dörrens öppnande eller främlingons lätta fotsteg då han gick fram i rummet, Han ställde sig på motsatta sidan om kami