Göteborgsposten – 5 oktober 1871, sida 1

Koch förenade sig, önskade återremiss, hufvudsakligen på grund af paragrafens nära sammanhang med det förut återremitterade mom. 1 af 2:a paragrafen, hvaremot det k. förslaget förordades af hrr v. Ehrenheim, De Mure, Faxe, frih. v. Essen och grefve af Ugglas. Denne sistnämnde visade, att den bestämmelse, hvaremot anmärkningarne förnämligast riktats, nemligen att den bestämda lönen kunde utbytas mot jord af motsvarande atkastning eller andra fördelar, tillkommit för att för rotehållaren lätta bördan på de trakter, der det vore för honom förmänligare att få utgöra sina prestanda till soldaten in natura. Vid anställd votering bifölls paragrafen med 63 röster mot 38, hvilka voro för återremiss. Likaledes godkändes, med 64 röster mot 32, derpå följande s 4, i hvilken bestämmes, att tio rdr årligen af staten insättas för soldatens räkning i sparbank, för att till soldaten vid hans afsked utbetalas, eller, i händelse han under tiden med döden afginge, åt hans hustru och barn. För återremiss talade hrr Hallenborg, Björnstjerna, Wallenberg, frih. Sprengtporten och grefve C. G. Mörner, at hvilka flertalet framhöllo det mindre välbetänkta i att befria soldaten från all enskild omtanka om sin framtid, hvaraf följden icke kunde uteblifva, nemligen att, då sparpenningen vore slut, soldaten i de flesta fall komme fattigvården till last, ett resultat alldeles motsatt det mäl bestämmelsen åsyftat. Såsom ett medel att vinna det af K. M:t önskade målet antydde hrr Hallenborg och Wallenberg bildandet af lifränteanstalter för armn. För bifall deremot talade hr v. Ehrenheim, grefve af Ugglas och frih. De Geer, hvilka sistnämnde framhöllo det nyttiga i en sådan bestämmelse, hvarigenom soldatens tjenstetid kunde förkortas och han vid sitt atskedstagande likväl ega en samlad summa att köpa sig en bostad för eller på annat sätt dermed bereda sig nödig utkomst, samt att saken i det stora hela ej vore annat än ett reglerande af redan för handen varande förhållanden. Kammaren godkände derefter alla följande Så: 5—10 i kgl. förslaget angående förändrade bestämmelser i fråga om rotehålls-inrättningen, nemligen om statens bidrag af 50 rdr vid rekryteringen, samt om det tillskott, staten lemnar, då krigsduglig karl ej kan vid ledigblifvet rotenummer anskaffas för det bestämda lönebeloppet; om kontrakts upprättande mellan rotehållarne och soldaten, och detta kontrakts fastställande af K. M:ts befhde; om de i vissa orter bildade kassorna till rotehållarnes understöd och för lika ändamål beviljade årliga statsanslag; om rättigheten för rotehållare att få, om han så önskar, behålla hittills varande skyldigheter och rättigheter oförändrade, samt om soldatens ålder och tjenstetid. Beträffande den sista paragrafen, den som handlar om tjenstetiden, gick den hutvudsakliga anmärkningen ut derpå, att åt kronan icke vore inrymd rätt att afskeda soldat, när han funnes såsom sådan mindre lämplig. I den diskussion, som om dessa frågor uppstod, deltogo hrr Björnstjerna, v. Ehrenheim, v. och, gref:ne C. G. och J. O. Mörner samt af Ugglas, frih. af Ugglas och Nisser. Kammaren ötvergick derefter till de af K. M:t föreslagna förändrade bestämmelserna uti rusthållsinrättningen, hvilka samtliga antogos, liksom äfven de i S5. hvilka innehöllo allmänna bestämmelser om soldat eller ryttares rätt till afsked i fredstid efter vissa tjensteår; om afskedade soldaters och ryttares anställande i lägre befattningar vid postoch telegrafverket samt statens jernvägar, och om rekryteringen i krigstid och under krig nppkomna vakansers fyllande. I afseende på särskilda utskottets utlåtande öfver K. M:ts förslag beslöt kammaren att den deröfver förda diskussionen skulle utgöra ett svar på samma utlåtande. I Andra kammaren förevar andra punkten af särskilda utskottets utlåtande, i hvilken punkt aemställes, att K. M:ts förslag till lag angående den allmänna värnepligten må af riksdagen antagas. Mot deuna hemställan uppträdde till en början grefve Posse, som i sammanhang dermed, i anledning af ett yttrande utaf !rib. Gripenstedt, sökte visa, att hans motstånd mot denna lags antagande ganska väl läte förena sig med hans åsigter i tråga om den allmänna värnepligten, såsom den bästa och lämpligaste grundvalen att derpå bygga vårt försvarsväsen. Tal. citerade i detta sitt törut hatda yttrande, hvaraf framgick, att han önskade en stark, vår nationalära, fäderneslandets frihet och sjeltständighet fullt betryggande organisation af vårt landtförsvar, hvilande på allmänna värnepligtens breda bas, hvilken konseqvent kan genomföras, endast i förening med indelningsverkets upphörande. För atslag å ifrågavarande hemställan yttrade sig äfven hr Lyttkens, hvilken ansåg, att, genom antagandet af förslaget, skulle riksdagen i viss mån frånträda sin förut uttalade öfvertygelse, att armåen borde bestå af stam och beväring. Tal. fann ock den allmänna värnepligten, sådan den af K. M:t föreslagits, allt för betungande och trodde, att den skulle blifva en olidlig börda för de lägre klasserna eller just för dem, hvilka riksdagens majoritet vore kallad att på alla sätt egna sin omvårdnad och bereda möjlighet att höja sig i politiskt och socialt hänseende. Hr Mannerskantz fann det ganska olyckligt, att frågan om värnepligtens utsträckning hade blitvit satt i samband med den om indelningsverkets bibehållande eller icke, och såg deri ett törsök att undanuraga sig den förra, på grund deraf, att den ansågs allt för betungande — en uppfattning, för hvilken talaren trodde sig hafva funnit ett stöd i hvad hr Lyttkens anfört. Hr Forsbeck tillstod, att han verkligen ansåg den föreslagna värnepligten vara allt för betungande och var öfvertygad, att denna åsigt delades af de flesta bland dem, som motsatte sig densamma, ehuru de tagit indelningsverkets tunga till förevändning för sin vägran att ingå derpå. Detta kunde talaren ej gilla, utan fordrade, att man städse i striden måtte framträda med öppet visir. Hr Almqvist önskade, att frågan om indelningsverket och den om värnepligtslagen fullständigt åtskilts, såsom alls icke sammanhörande, då den törra vore en skattejemkningsfråga och den senare endast en fråga om reglerandet at landets försvarskrafter. Tal. erkände, att motståndet mot värnepligtslagen kunde på sätt och vis vara berättigadt, enär genom detsamma alltför tryckande bördor skulle påläggas befolkningen; —-— 1 AA KE AA AA KE RM Ja AAA