Göteborgsposten – 5 oktober 1871, sida 1

Clarissa smålog avagt, liksom om främlingens prat ej kunde alldeles förjaga hennes dystra tankar. — Ni sade att ni varit på Arden, började hon något brådstörtadt; ni måste då känna pappa? — Nej, jag har ej den äran att känna mr Lovel, svarade han med samma förvirrade min som han visat förut vid talet om Arden. Men jag är bekant — eller snarare jag var bekant, ty jag har på någon tid ej sett honom — med en annan medlem af er familj, en mr Austin Lovel. — Min bror, sade Clarissa lugnt i det hennes ansigte mörknade. — Er bror; ja, jag förmodade just det. — Arme Austin! Ack, det är mycket sorgligt! Pappa och han äro ovänner. Det var någon häftig tvist mellan dem för ett par år sedan; jag vet ej ens nu hvarom den rörde sig; men Austin blef förjagad ur huset och får aldrig mer komma tillbaka. Pappa har ej nämnt ett ord derom till mig, ehuru det var allmänna samtalsämnet i Holborough. Det var genom ett bref från min tant som jag erfor hvad som händt, och jag får aldrig tala om Ausin då jag kommer hem, har min tant sagt. — En sorglig underrättelse, sade främlingen deltagande. Han har varit vild på det vanliga sättet, förmodar jag. Er bror var i ett linieregemente då jag kände honom; men jag fror att jag sedan hörde att han tagit afsked och emigrerat eller något dylikt, Jag skulle ha gjort på samma sätt ifall jag kommit i svårigheter, Men tänk nu ej på dessa lodsamma saker, miss Lovel. Jag