Göteborgsposten – 5 oktober 1871, sida 1

FJ MVA Re Tidpunkten för reformens genomförande just nu var ur flera synpunkter lämplig. Utom den maning de senaste verldshändelserna gifvit att väl se om sitt hus, hade en följd af goda skördar spridt ekonomisk välmåga i landet. Den nedstämning, som förut herrskat i sinnena, hade efterträdts af törtroendet till egen kraft, och framtidsperspektivets gynnsamma beskaffenhet lät den uppoffring från folkets sida, som förändringen onekligen tog i anspråk, framstå såsom jemtörelsevis lätt. Att ekonomiska betänkligheter ej kunde utgöra hinder för bifallet till förslaget, det ådagalade Andra kammaren sjelf, då dess majoritet i sitt motförslag proponerade roteringens fortvaro i resp. 15 eller 23 år, under det densamma efter denna tid skulle upphäfvas. Ty tydligt är att om den öfverklagade bördan kunde bäras under den närmaste tiden, borde den ännu lättare kunna fördragas framdeles, enär landets utveckling i välstånd måste i en framtid göra alla befintliga skatteafgifter lindrigare att bära än nu. För att emellertid afväpna hvarje förevändning, som ur sådan synpunkt kunde framställas, ställde sig regeringen i sitt senaste modifierade förslag, med uppoffring af den stränga rättvisan, på en långt utsträckt billighetskänslas ståndpunkt. Den vid den urtima riksdagen framlagda regeringapropositionen föreslår lindringar till ett belopp af20 mill. rdr. Öfriga samhällsklasser, som härpå blefvo lidande, hafva ej bestridt denna gåfva. De som opponerat sig emot denna åtgärd äro de som skulle kommit i åtnjutande af gåfvobeloppet. Dessa hafva nemligen ansett den ekonomiska vinsten vara för liten. Huruvida ett reformförslag skall röna framgång eller ej, plär mycket bero på beskaffenheten af de män, hvilka få till uppgist alt genomföra detsamma. Vi ha svårt att föreställa oss några värrvet mera vuxne än de statsråd, som nu frånträdt sina platser vid statens roder. Förutom aktning för personliga egenskaper och för skicklighet i uppfyllandet at åtagne kall, kunde de afgångna ministrarne äfven göra anspråk på fortvaron at den välvilja, som svenska folket så rikligt låtit komma den de Geerska miaisteren till del. De voro nemligen dennas legitime arftagare äfven till sinnelag och tänkesätt. Att just dessa suto vid konungens rådsbord var vidare en gärd af rättvisa mot det tredje ståndet, mot den upplysta medelklass, som burit vårt lands senaste utveckling och som man har att tacka för de friska, fria sträfvanden, hvilka nu på alla områden inom vårt samhällslif göra sig gällande. De hade utgått ur dess led, voro naturliga målsmän för denna klass, och när de nu stötas bort af andra, som önska skörda segerns frukter, ligger den misstanke nära till hands att det ej är framåtskridande, utaa reaktion, som väntar vårt fosterland. Särskilt anse vi landtförsvarsportföljens innehafvare inom denna minister hafva utgjort en situationens man. Vår tid, som sjelf sträfvar efter upplysning, fordrar kunskaper hos den statsman, åt hvilken den skall skänka sitt förtroende. Sjelf demokratisk fordrar den en liknande sinnesrigtning ätven hos mannen i thronens grannskap; sjelf arbetsam önskar den arbete och sträfvan också hos den högt uppsatte tjenstemannen. Alla dessa egenskaper funnos i hög grad förenade hos general Abelin. Såsom ett bevis på huru desamma förut förmått göra sig gällande inom ett mindre område, taga vi oss friheten anföra en episod ur hans föregående lefnadsbana, hvilken händelsevis är oss bekant. Det är åtta år sedan general Abelin, då kapten vid Nerikes regemente, blef utnämnd till öfverstlöjtnant vid ett skånskt infanteriregemente. Denna utnämning sågs naturligtvis ej med blida ögon inom det sistnämnda. Vid regementet funnos subalterner, eom ännu vid fyratio års ålder förgäfves väntade på en välbehöflig befordran och som sågo sina förhoppningar genom nykomlingens inträde ännu längre undanskjutne. Hr Abelins namn omsveptes ej af den glans som hofcharger i mångas ögon förläna. Han var en borgerlig man, som till meddelande af undervisning i gymnastik egnat den tid, hvilken tjenstens pligter förut lemnat öfrig. Vid det ifrågavarande regementet rådde emellertid en god sinnesrigtning, omtanke för regementets bästa och rättvisa vid bedömande af förmäns egenskaper. Knappt hade ;också ett år förflutit, innan alla, och äfven de som sett sina förhoppningar om befordran gäckade, ansågo hr Abelins utnämning såsom den största vinst för den kår, de tillhörde, och allmän blef! sorgen, när han snart, kallad till högre befattning, lemnade dem.