Göteborgsposten – 4 oktober 1871, sida 1

målte nalva 14dernesltandets, der Balla Sveriges 1 CKå, och allenast denna, för ögonen. Hr Carlen, som derefter fick ordet, trodde, att åsigterna i fråga om den militära delen af ämnet icke vore så stridiga, att ej enhet skulle kunna uppnås. Olyckligtvis hade dock frågan blifvit neddragen till en skattejemkningsfråga. Men äfven i afseende derå skulle möjligen endrägt kunna uppnås, om rustoch rotehållarne blefve upplysta derom, att de omöjligt kunna få allt efterskänkt på en gång. De borde åtnöja sig med, att den ifrågavarande skattejemkningen så småningom försigginge, och fördenskull mottaga hvad som nu i det kungliga förslaget erbjöds dem, ihågkommande det gamla ordspråket, att en fågel i handen är bättre än tio i skogen. Beklagligast vore emellertid, att ärendet blifvit gjordt till en partifråga. Detta sökte talaren bevisa med påpekande af åtskilliga företeelser så väl vid förra som vid denna riksdag. Hvad den sistnämnda beträffade vore det nog att erinra om sammansättningen af det särskilda utskottet, i hvilket sutto personer med de mest olika åsigter i afseende å sjelfva organisationen, men hvilka personer det oaktadt förenat sig om ej blott utskottets hemställan, utan äfven dess motivering. Ingen tidpunkt vore dock i högre grad än den närvarande olämplig för partistrider. Och föröfrigt kunde den anfallsposition, som partiet valt, ej kallas lojal; då dess medlemmar inom sig vore på det högsta oense om hufvuddragen i det system de ville acceptera. Talaren ingick derefter i skärskådande af landtmannapartiets ställning och syftemål, klandrande detta parti i åtskilliga hänseenden och lofordande detsamma i andra. Efter att hafva yrkat godkännande af K. M:ts förslag, såsom det enda, hvilket kunde omkring sig samla majoriteten, uttryckte talaren det djupaste beklagande och ogillande af den strof i betänkandet, hvari utskottet säger sig svårligen kunna hysa förtroende till lämpligheten af de förslag, som uti K. M:ts proposition blifvit framlagda, -alldenstnnd de i flera vigtiga delar stå i strid med hvad chefen för landtförsvarsdepartementet uti sina till föregående riksdagar aflemnade förslag framhållit, såsom både statsrättsligt, nyttigt och nödvändigt. Detta yttrande vore inkonstitutionelt och stridande mot parlamentarisk takt samt innebure dessutom den gröfsta misshandling af sanningen. Med hr Carlen instämde hr Wennårus. Hr Ehrenborg, hvilken anställde några betraktelser öfver de medel, svenska folket, utom sitt försvarsväsen, egde till värnande af sin sjelfständighet, ansåg K. M:ts proposition innebära ett steg till utjemning af en börda, som vore af grundskatts natur, men ville hafva betänkandet återförvisadt, i syfte att det k. förslaget måtte godkännas, men med de förändringar i afseende å öfningstiden, som af motionärerna i Andra kammaren blifvit påyrkade, samt den inskränkning af tjenstetiden till 9 år, som af grefve C. G. Mörner i Första kammaren blifvit föreslagen. Äfven denne talare beklagade det misstroende till krigsministern, som ofvan omförmälda strof kunde anses innebära. ö Grefve Posse riktade till en början några anmärkningar dels mot hr Carlen i anledning af hans yttrande om landtmannapartiet, dels mot statsrådet Wennerberg på grund af hans vid förra riksdagen under försvarsfrågans behandling hafda anförande — i hvilket sistnämnda talaren sett en beskyllning för ofosterländskt sinnelag och dåliga bevekelsegrunder hos Kammarens majoritet. Härefter företog tal. en genomgående pröfning af så väl indelningsverkets lämplighet såsom stam, som ock af K. M:ts organisationsforslag, mot hvilket han hade en mängd anmärkningar att framställa. Vidare sökte tal. med citerande af stycken ur krigsministerns memorial vid förra riksdagar visa, att det så mycket klandrade uttrycket i utskottets betänkande vore befogadt, och yrkade bitall till utskottets hemställan, öfvertygad, att i antagandet deraf så mycket mindre låge någon fara, som vårt land i ett starkt sjöförsvar kunde och borde med det snaraste skafta sig ett kraftigt medel att hålla en anfallande fiende tillbaka. — Statsrådet Wennerberg ansåg sig skyldig att besvara det klander, grefve Posse emot honom riktat, och hänvisade till det åsyftade talet, i hvilket frågan varit sedd från den politiska synpunkten och hvilket tal förskaffat honom många prof af erkänsla och förtroende, ej blott af dem bland Kammarens ledamöter, som tillhörde samma sida som regeringen, utan äfven af flere, tillhörande majoriteten. Till förmån för utskottets förslag uppträdde för öfrigt hrr frih. Ericson och Mankell, at hvilka den sistnämnde isynnerhet framhöll, att de i det k. förslaget erbjudna lindringarne skulle drabba orättvist och ojemnt, samt förordade antagandet af det anbud, som af Andra kammarens majoritet vid förra riksdagen gjordes, såsom innefattande den enda möjliga lösningen af frågan. Deremot yrkade hr 4. Rundbäck godkännande af K. M:ts förslag, på grund deraf hufvudsakligen, att det preussiska systemet, hvilket utskottet syntes eftersträfva, ej skulle kunna på fullt allvar någonsin komma i fräga att införas hos oss. Chefen för sjöförsvarsdepartementet frih. Leijonhufvud bemötte flera bland de af grefve Posse framställda anmärkningar. I eftermiddagens sammanträde erhöll hr Ribbing först ordet och yttrade sig i ett vidlyttigt anförande mot utskottets hemställan, dervid isynnerhet betraktande frågan från dess ekonomiskt-statsrättsliga sida. Tal. fann K. M:ts förslag vara förtjent att godkännas, ehuru det ingalunda vore det bästa möjliga. — Hr Wijk hade högeligen blifvit bedragen i de förhoppningar, han hyst, att regeringens tillmötesgående skulle med ett dylikt från representationens sida besvaras. Tal. hade funnit att hela resultatet af utskottets betänkande vore den påfliga ofelbarhetens non possumus, och att lika litet nu som vid förra Riksdagen det sista ordet å representationens sida blifvit sagdt. Regeringens förslag förordades af tal., som påpekade, att de förbättringar, som i detsamma kunde tarfvas, läte sig sedermera genomföras, samt att det endast gällde att bibehålla indelningsverket, intill dess det visat sig, huruvida nationen vore benägen att underkasta sig en mängd ökade utgifter för införande af ett försvarsväsen, byggdt uteslutande på grundvalen af allmän värnepligt. Tal. slutade med att uppmana alla, som stodo Lå samma sida som han, att med försakande af sina egna åsigter i atseende å mer eller mindre vigtiga detaljer, förena sig om bifall till K. M:ts förslag. — Hr Key replikerade åtskilliga af de föregående talarne och framhöll bl. a. att orsakerna till dröjsmålet med frågans afgörande, hvilket dröjsmål blifvit så mycket klandradt, låge dels deri, att frågan blifvit gjord till en ekonomisk — och härtill hade hr krigsministern gifvit första uppslaget, dels ock i den metod, som utbildat sig att beskylla motståndarne till indelningsverkets bibehållande för idel egennytta. Tal. ansåg emellertid, att såsom frågan nu gestaltat sig, lände det representationen till heder, att den icke gått för hastigt till väga — och så skulle säkerligen äfven historien en gång komma att döma. Vid framställandet af en mängd detaljanmärkningar mot K. M:ts förslag, sökte äfven denne talare visa, att detsamma i vissa delar stode i strid med åsigter, dem hr krigsministern vid andra tillfällen uttalat. Tal. protesterade slutligen mot beskyllningen att han och den sida han tillhörde skulle vara likgiltiga för införande af ett förbättradt försvarsväsende samt yrkade bifall till utskottets hemställan. — Hr Sjöberg underkastade utskottets betänkande en utförlig och närgående kritik, och fäste sig isynnerhet vid de allmänna ordalag och poetiske fraser, hvarmed utskottet rört sig vid framställande af sina åsigter rörande den