Göteborgsposten – 3 oktober 1871, sida 1

gärd: Första kammaren, så önskar man, skall icke antaga den k. propositionen, utan åkerremittera första punkten i utskottsbetänkandet, hvari utskottet hemställt att riksdagen skall afslå förslaget till förordning angående förändrade bestämmelser ifråga om rustoch rotehålleinrättningen vid landtförsvaret. Om så skulle ske kan ej Andra kammaren ensamt upplösas. Man kan således säga, att på Första kammarens hållning beror huruvida Andra kammaren blir upplöst. Om än oppositionen, hvars flesta framstående män i Andra kammaren äro i närvarande stund mera taburettlystna än tillförne, ej nöja sig med mindre än en total ministörförändring nu, så är det mer än tvifvelaktigt om oppositionens chef, grefve Arvid Posse, är dertill benägen. Hans ställning är nu sådan, att ifall den antydda förändringen skulle ske, måste han för konungen framlägga förslaget till den nya ministåren. Men grefve Posse känner allt för väl huru en sådan förslagslista skulle taga sig ut, om han nödgades på den uppföra kandidater endast tagna inom partiet, och om han så ej gjorde förverkade han ju med ens den ställning han har och förvandlade dem till sina oförsonliga fiender, på hvilkas skuldror han lyftat sig till den makt han nu innehar. Ville han åter spela rollen af statsman och derföre på listan uppförde män som väl sympatisera med, men som ej öppet bekänna sig till partiet, hvad blef väl följden deraf? Jo, att han äfven i detta fall objelpligt förtörnade det parti han tillhör. Gretve P. känner dessutom ganska väl att konungen alls icka är benägen för totala ministörförändringar, men väl för partiella, äfven om vid dylika arrangementer uppoffras en eller annan konseljledamot, som icke förtjent ett sådant öde. Grefve P. äfventyrar således — det inser han nog — i ena fallet att göra komplett fiasko, blottande sitt eget partis brist på kapaciteter, och i andra fallet att förlora sitt anseende inom partiet och sin mystiska, men inflytelserika ställning hos konungen. Derföre torde grefve Posse för det närvarande nöja sig med statsrådet Abelins aflägsnande ur konseljen — och derföre är det väl som den ofvan citerade bänsynslösa strofen insmugglats i utskottsbetänkandet. En annan fråga blir emellertid — och med afseende derpå är situationen nu så betydelsesull — om ministören finner med sin värdighot öfverensstämmande att låta krigsministern falla för att dermed försona Gudarne, och att upptaga en anvan krigsminister, hvilken då antingen skulle arbeta i samma riktning som företrädaren, för att snart dela lika öde med denne, eller slå in på den väg som oppositionen anvisat, då i senare fallet de öfriga statsråden antingen måste kasta öfver bord sina förut hyllade åsigter, eller bli dem trogna och afgå. En tredja utväg finnes visserligen: den att statsrådet Abelin afgår och att den nye krigsministern alldeles icke befattar sig med landtförsvarets ordnande, utan låter det hvila. Då köper sig ministören fred med oppositionen, men den freden blir lika förödmjukande som romarne tillköpte sig vid Caudium.