Göteborgsposten – 3 oktober 1871, sida 1

Oh, hvilken ovärderlig sak är ej ungdomen! Här har jag fingrat och vändt på dessa olyckliga tidningsblad under flera timmars resa utan att kunna fästa min uppmärksamhet vid en enda sida, och nu har ni varit så fördjupad i någon trivial historia, att jag vågar påstå det ni under de sista två timmarne knappt varit medveten om den yttre verlden. Oh, ungdom och liflighet, huru lycklig är man ej så länge man får behålla er! — Vi fingo ej lof att läsa noveller i madame Marots anstalt, svarade miss Lovel enkelt. Hvilken engelsk berättelse som helst är underhållande, då man under sex år af sitt lif ej haft något annat att läsa än Racine och Tålemaque. — De ovänliga Bröderna och ÅIphigenia och så vidare. Nåväl, jag bekänner att det gifves förhållanden då man äfven kan ledsna på Racine, och hvad Tålömaque beträffar så har han länge varit synonym med allt hvad tråkigt är. Ni har ej sett Rachel? Nej, det kan jag ej förmoda. Hon var stor såsom skådespelerska och förvandlade de torra benen till lefvande kött och blod. Och madame Marots anstalt, der ni blef så strängt behandlad, är en skola antager jag? — Ja, en skola i Belforöt nära Paris. Jag har varit der en lång tid och reser nu hem att förestå huset åt pappa. — Verkligen! Och är er resa lång? Komma vi ännu någon stund att vara reskamrater? — Jag reser ganska långt — till Holborough. — Jag är glad öfver att höra det, ty sjelf reser jag