Göteborgsposten – 30 september 1871, sida 1

repande deraf, innan det blott hinner vänja sig vid dessa bizarra tongångar, dessa liksom på trots framkastade disharmonier, detta nästan pinsamma jägtande efter att, så till sägandes, krångla bort meloåien, att svepa ett hardt när ogenomträngligt täckelse omkring den rena harmoniens gudabild. Måhända skall dock detta konseqventa beslöjande af idealet en gång visa sig vara höjden af kompositionsförmåga; visst är emellertid att skaparen af framtidemusiken deråt egnat ett helt lifs trägna studier, och forskniogar, att han för uppnåendet af sitt mål offrat den rika fond af snille och kunskap, som mer än de flesta stått honom till buds. Framtiden får utvisa, om han misstagit sig eller ej. Föröfrigt torde Wagners musik för att förstås eller, kanske rättare uttryckt, ej missförstås, i främsta rummet behöfva orkesterackompagnement äfven om, som här var fallet, en högt begåfvad musikalisk talang sköter pianot. Vi tillstå dock uppriktigt, att det på oss, i vår enfald, gjorde ett det angenämaste intryck att efter den konstiga men kylande Wagnerska qvintetten värmas vid tonerna af Beethovens herrliga B-durs symfoni, hvilken med ypperlig sammanhållning utfördes af en, för våra förhållanden, ganska stor orkester, bildad af Beyerböckska kapellet, medlemmar af artilleri-reg:tets musikkår och hrr amatörer. Här dokumenterade sig konsertgifvaren äfven som en skicklig och vaksam anförare. Det, snart sagdt, stormande bifall, hvarmed utförandet af symfonien belönades, gaf tillkänna, att publiken till sitt fulla värde visste uppskatta detsamma. Programmets slutnummer utgjordes at början till en kärlekssaga i toner, balladen om Pagen och kungadottern, text at Emanuel Geibel, musik af konsertgifvaren. Oaktadt den ofvan omnämnda indispositionen menligt inverkade på prinsessans soli och duetten mellan henne ock pagen, gjorde dock kompositionen i sin helbet ett ytterst bebagligt intryck och i introduktionen klingade något af Gades ande mot åhöraren. Särdeles målande föreföll oss musiken till den vers, som beskrifver hur passionens låga börjat flamma upp hos den unge guldlockige pagen vid åsynen af den rosiga konungadottern. Er schaut sie an, sein Herz erbebt, Der Forst wird immer dichter, Die Wangen brennen ihm bis zur Stirn, Mit gluhenden Wangen spricht er. Finalen tolkar i allvarliga, varnande tongångar det dystra slutet på kärlekssagan, den gamla historien, som ändar med de båda älskandes skilsmessa och död. Vi önska den unge tonsättaren, som ämnar fullborda balladen genom alla dess 4 afdelningar, lika mycken framgång vid fortsättningen och inregistrera hans konsert, som en glädjande och löftesrik förboppning för framtiden, väl vetande att han sjelf uppskattar, hvad han hittills åstadkommit, ej som odödliga snilleverk utan som med ungdomligt lif och ungdomlig lust, men också med redligt allvar gjorda förstudier. Musik och åter musik! I afton en blygsam, men bestämdt munter och treflig konsert af skarpskyttemusikkåren i Lorensbergs teaterpaviljong med billig entr6, småbord och godt program. Om Måndag, Tisdag och Onsdag Josef Gunglio orkesterkonserter, hvilka utan tvifvel här skola väcka lika stor uppmärksamhet som förut i Köpenhamn och Stockholm. Hvem har ej hört talas om Gung!? Hvem ej dansat efter hans sprittande kompositioner eller åtminstone gnolat på Drömmar på Oceanen. Vi förutspå den till åren komne, men ännu, efter hvad det säges, ungdomstriske anföraren glänsande segrar, då han höjer sin trollska marskalksstaf, inspirerande sin 32 man starka lifvakt. Det lärer nu vara i det närmaste afgjordt att Frivilliga Brandkåren härstädes med nästa månad upplöser sig. Stiftad 1832 af dåvarande fabrikören J. A. Rossing, har han nu under 40 år utöfvat sin oegennyttiga och uppoffrande verksamhet. Det torde vara öfverflödigt att här orda om hvilken stor betydelse kåren egde under den tid, då våra eldsläckningsförhållanden befunno sig i den bedröfligaste oordning, det är en fyrtiårig tacksamhetsskuld i hvilken vårt samhälle häftar till de många modiga och bebjertade unga män, som, städse de främsta i faran, ofta satt sina egna lif på spel för att undan de frossande lågorna rädda andras. Sedan numera emellertid äfven vårt brandväsen kommit i ett fullständigt ordnadt skick, har det blifvit allt mer och mer klart, att den frivilliga kårens ställning till den af kommunen aflönade blifvit sådan, att missförhållanden ej gerna kunna uteblifva. Om sålunda kåren nu upphör med sin verksamhet, afgår han på höjden af sin ära, innan ännu ett blad fallit från den medborgerliga eklöfskransen, medan denna ännu är frisk och grönskande. Kåren har då delat den sköna lotten med så mycket annat stort och upphöjdt här i verlden att af tacksamma medborgares minne bevaras såsom den, hvilken brutit vägen och beredt rum för en ädel och samhällsgagnelig gerning. I morgon ha vi förste Oktober! En vigtig dag. För hyran, menar ni kanske? Misstag, det är då, som det skall afgöras, hvar den största och tillika tyngsta potatis i Sveriges rike i år vuxit, Pristagaren erhåller i belöning — 5 rdr. Se vidare Handelstidningen N:o 203 för d. 2 sistl. September, hvari en dylik annons fiones införd. Om samtidigt i norska tidningar annonserats efter den störMM O5 — Ö AR