Göteborgsposten – 29 september 1871, sida 1

Ed MERA Re —— RV — Q-C—— — Lyrique, vidare sinansministören, Rue Royale midt emot Madeleinekyrkan samt rue de Lille och det lilla torget Croix Rouge på venstra stranden samt nägra få andra ställen, som framställa mer eller mindre pittoreska ruiner, synas få eller inga spår vidare efter förhärjelserna. Jag talar naturligtvis icke om märkena, som man ser nästan öfverallt på husen efter kulorna och hvilka se ut som fläckar etter en svärm gigantiska flugor; dessa tilldraga sig icke längre ens uppmärksamheten. Gatorna hålla på att läggas om; asfalten, som hade ett politiskt ändamål — den antogs skola förhindra barrikadbyggandet — håller på att försvinna och man belägger dem i stället med tuktad sten på gamla sättet. Man har således utsigt att till hösten och vintern undslippa den förfärliga mörja, som var så ytterligt obehaglig vid minsta ihållande regnväder. Något hvar kan glädja sig häråt, men de som säkert fröjda sig mest äro delegarne i ommbusbolaget och omnibushästarne, kanske äfven kuskarne. Det har blitvit mig sagdt att omnibusbolaget erbjudit sig att på sin bekostnad lägga om alla de hittills med asfalt belagda gatorna; dock icke alldeles gratis, ty man ville på samma gång ha det svart utlupna kontraktet, hvarigenom bolaget har monopol på omnibustrafiken inom staden, förlängdt på femtio år och på samma vilkor. Municipalitetet lärer dock finna fördelaktigare att sjelf besörja gatuläggningen och föreskritva nya vilkor för kontraktets förnyande, till mera fromma för stadens finanser, till hvilka bolaget dock redan skattar med ett par bundra tusen francs om året. Bland mina första besök var det i min gamla klubb vid Chausee dAntin. Det är en cercle, som icke finnes upptagen på listan bland de förnäma europeiska klubbarne och som hvarken i lyx eller anspråk söker täfla med Jockeyklubben eller Army and Navy, men som ändå är ganska komfortabel och treflig samt högst betydligt billigare. Den stiftades för icke särdeles många år sedan och dess medlemmar utgöras hufvudsakligen af artister, litteratörer samt civila tjenstemän, några börsmän och några militärer. Courbet var en bland de första medlemmarne i klubben och betraktades alltid eåsom en honorariiledamot eburu han på de senare åren föga besökte densamma, och den har ätven haft den äran att hysa såsom ledamöter några andra, hvilkas namn nu blifvit europeiskt beryktade, något som ingen kunde ana den tiden jag sist såg dem der vid det alltid muntra middagsbordet eller sednare på qvällen vid baccarat banken, der det icke alltid gick lika muntert till. Jag gick dit i går en god stund före middagen med flit för att språka med gamla Ernest, förste gargonen. Man vet, att en fransk uppassare, om han också blefve hundra år, ändå allvid WrUUTr gurgon ocu nanas I bilt IK? namn, i motsats till våra vaktmästare som med den svarta fracken reguliert antaga namnet Andersson eller Bergström. Ernest underrättade mig om klubbens och dess medlemmars öden under det sista året, och det var ett samtal som var ganska lärorikt. Mon Dieu, monsieur, sade han, vi ha haft våra fataliteter, men på det hela taget ha vi ställt oss ganska bra. Vid den första belägringens början gjorde vi våra provisioner för nära 20,000 francs, och derigenom kunde vi trotsa hungern, så att vår table dhote hölls nära nog lika god och för samma pris under hela tiden. Vi åto hästkött, förstås, men det var den enda horreur som här förekom — utom en gång då Bernard, kusken, gjorde en civet på katt som, ma foi, inte var dålig, och en annan gång då vi hade papegoja till stek. Vi kunde hela tiden elda matsalen och en af salongerna, fastän vi till slut måste bränna vindstrappan, så att kockspojkarne, hvilka ligga i en af vindskamrarne, måste klättra dit upp på en repstege, som inköpts i stället. Under Kommunen kommo en gång ett dussin federerade för att söka efter refractairer, som de sade, men naturligtvis mest för att se om det fanns någonting att stjäla. Men jag hadeögonen på dem och när de komma ner i källaren lät jag dem slå upp fat af det vanliga vinet och några konjaksbuteljer; de hittade inte på den inre källaren, der de fina vinerna ligga, utan drucko sig genast rusiga med hvad som fanns i den yttre. När jag såg kanaljerna redlösa fick jag ett bud till monsieur Courbet, som lät arrestera dem allesammans och gaf klubben en skyddsvakt. Monsieur Courbet var en god menniska, monsieur, fastän han var galen, och jag önskar att man satte honom på Charenton i stället för på fästningen, fattig f-n! — Vi hade också andra hjelpare i nödfall inom Kommunen, ifall vi hade behöft anlita dem :