Göteborgsposten – 29 september 1871, sida 1

endo gaf genast ett annat uttryck åt Marions ansigte. Pere Francois syntes nu sällan till i slottet. Dessa förberedelser till mottagandet af en qvinna, som förorsakat den döda ett så bittert lidande, plågade honom. Hvilket underligt lif! Hvilken arm verld! Marquisens sionesrörelse tilltog med hvarje timma. Han tycktes vara i ett sebertillstånd. Hans nätter voro sömnlösa. Oupphörligt målade hans fantasi i de bjertaste färger den efterlängtade mötesscenen. Huru medemoisello Delignys lilla täcka hufvud med sitt vackra ansigte, skälmaktigt småleende såsom fordom, skulle sticka ut genom vagnsfönstret för att helsa honom! Huru den lilla fjäderprydda hatten med diamantagraffen, som hon alltid bar, skulle nicka och gnistra! Naturligtvis måste hon ha blifvit litet äldre, sado han ibland till sig sjelf: blott en liten smula. Men i olla händelser långt mindre gammal än han. Och han tyckte sig ännu vara en ganska ståtlig karl. Hon skulle naturligtvis räcka ut sin hand för att helsa honom — denna hand som han så ofta kysst och hvilken var fin och hvit som en drottnings — och derefter, då han öppnat vagnsdörren, skulle han få se denna förtrollando lilla fot, hvilken han tänkte erbjuda sin