Göteborgsposten – 29 september 1871, sida 1

MUTE Några månader i Paris. Studier och intryck af en resande landsman. Den 22 September. I. Verkligen några månader? Jag hoppas så åtminstone, ehuru osvuret är bäst. At alla ställen i denna jemmerdalen, der man kan ämna lefva och vistas, är det intet, der i våra dagar menskliga beräkningar mera slå fel än här, det har folk fått erfara som varit såkrare på sina planer och utsigter än jag. Det kokar och sjuder i den stora kitteln Paris nu som förr, det märks nog, trots det tunga locket som man lagt öfver densamma tör att hindra öfverkokning. Flitiga hander, flitiga att bereda olycka, mata alltjemt under elden; och hvem kan frän den ena dagen till den andra eller åtminstone från den ena veckan til den andra läsa i framtidens bok klart nog att säga hvad som skall ske eller icke ske, om kanske blodet skall rinna på nyct och elden härja med ny fart? Under sådana omständigheter erbjuder Paris lika litet som hvilken annan plats som helst några synnerliga bebag för den som icke specielt reser för att studera revolutioner, och jag säger på förhand, att om jag ser sakerna arta sig på det sättet, dröjer jag icke att köpa min jernvägsbiljett tör hemresan, Lmellertid hoppas jag, som sagdt, att det blir nägon respit — nationalförsamlingens votum, hvarigerom Thiers blifvit nämnd till republikens president, måste väl i det fallet kunna tagas som en god varsel — och jag soker dertöre installera mig på det bästa och mest ekonomiska sätt för en längre vistelse. Jag har säledes sökt upp min gamla pension vid rue Taranne hos den förträffliga madame Porot, som är väl bekant för en mängd svenska familjer, hvilka der bruka taga in. För närvarande finnes der ingen nordbo. mor än jag; derowul har jag aterfunnit nästan hela det olriga bordsällskapet, som samlades der, när jag för ett par år sedan sista gången tillbragte en vinter i Paris, och jag har blifvit emottagen som en gammal vän. Det är ingen ända på deras berattelser om de öden de upplefvat under detta sista; år, och samlingon deraf lemnar ganska kuriösa bidrag till Paris historia under de begge belägringarne. Monsieur R., den gamle ex-byråchefen i någon af ministerierna, är ännu med sin gammaldagssirlighet och courtoisie mot de äldre och yngre damerna — ingen dock under fem och semtio år! — sällskapets orakel och dubbelt intressant sedan han under den första belägringen stod i ledet som nationalgardist (hvad nytta han gjorde tör försvaret vete vår Herre!) och under den andra, misstänkt såsom en aristo och reac, af en fortviflad sälle till kommunare fick ett bajonettstyng i armen. Madame G., den lilla skrampna och haltdofva enkan efter tre män (den förste af dessa dog i lungsot, den andre blef galen och den tredje krossades af en qvarnlucka; när hon talar om dem, hvilket hon alltid gör, benämner hon dem: mon poitrinaire, mon fou och mon corase) är ännu alltjemt lika hflig och visar mig en artighet som ger det öfriga sällskapet anledning att bry mig säsom hennes utkorade sjerde. Med ett ord, allt är sig likt. Jag älskar den venstra stranden och det muntra om också temligen sjelfsvåldiga lifvet vid boulevard S:t Michel och i Quartier latin — men jag älskar också den -högra, ty jag älskar hela Paris. Jag använder de första dagarne efter min hitkomst uteslutande till att ströfva omkring och betrakta de förödelser, som tyska kriget och kommunen åstadkommit och anställa jemförelser mellan förr och nu. Med undantag at Tuilerierna, Iö:el de Ville, den delen af Rivoligatan som ligger närmast till detta sistnämnda fram till Theåtre