Göteborgsposten – 28 september 1871, sida 2

synbarligen ha några personliga afsigter, och att ni visade större moderation, än jag i följd af edert rykte skulle ha antagit. Flera åtgärder af konservativ art, som jag företog, understöddes af er. Det var isynnerhet en af edra handlingar, som särdeles gjorde intryck på mig. I förening med en annan medlem, som jag ej har anledning att nämna, nekade ni att mottaga något slags ersättning för edert deltagande i ledningen af statens angelägenheter. Men jag har sedan fått veta, att ni efter denna offentliga förklaring — ty den afgafs i ministerrådet — skulle hemligen fordrat det ifrägavarande gaget. Denna omständighet hade till följd, att jag fick mycket ringa tankar om er karakter. : Jag erinrar mig icke, att jag d. 31 Okt. såg er i Hotel de Ville under de gemensamma farorna. Dagen derefter ingaf ni eder afskedsansökan, men jag kan alldeles icke gå in på, att den, såsom ni säger, hade sin orsak i det vapenstillestånd, om hvilket hr Thiers då inledt underhandlingar i Versailles. Ni vet lika väl som alla vi andra, att impulsen till detta vapenstillestånd kom utifrån, att regeringen, då den blifvit härom underrättad, underhandlat om ett sådant, och att hon i eder närvaro enstämmigt uttalat sig för ett ultimatum, som gick ut på ett vapenstillestånd, hvarunder Paris skulle förses med lifsmedel, val i alla departementer och en nationalförsamlings sammanträdande. Dessa förhandlingar,som egde rum före d. 31 Okt., hade icke förmått eder att draga eder tillbaka. I det bref, hvari ni ingaf eder afskedsansökan och hvilket upplästes i ministerrådet d. 1 Nov., förklarade ni helt enkelt, att ni icke kunde följa regeringen på den inslagna vägen. Regeringen hade beslutat upptaga kampen mot demagogien, hvars ledare skulle fängslas. Sedan dess har jag vexlat ett bref med eder om en enka, hvars man fallit i kampen mot fienden, efterlemnande åt henne barn att försörja; och ni bad mig i välvilliga ordalag om att skaffa henne ett understöd från krigsministeriet. Härmed har jag sagt allt, hvad jag hatt med eder att göra. Till sist vill jag ytterligare tillägga, att man under Kommunens blodiga herradöme visade mig artiklar, hvilka tidningarne aftryckt efter bladet Mot dOrdre, som utgafs af eder, De voro af det afskyvärdaste innehåll. I en af dem uppmanades massan att förstöra hr Thiers hus. Den kom mig att förlora all aktning för eder. Trochu. General. Under En timme på Chislehurst skrifver en engelsk dame rörande en uppvaktning hos exkejsarinnan Eugenio bl. a. detta: Kejsarinnan satte sig och gaf mig tecken att göra detsamma. Hon var, hvad Tennyson kallar, fager som en gudinna, men såg ut till att ha lidit mycket. Det låg ett sorgset och rörande uttryck af trötthet i hennes ögon, under hvars nedersta lock låg en fin blå skuggning; hennes kinder voro magra och mycket bleka, hennes vackra hår var på ett enkelt sätt fästadt långt nere i nacken, uppstruket på sidorna och ordnadt i lockar framtill, och det var hennes eget hår. Ilon bar ingen enda juvel, utom en diamantstjerna som sammanhöll den lilla halskragen. Hennes sätt motsvarar hennes kejserliga yttre — det är rättframt, artigt och allvarligt. Hon började med att beklaga det kejsaren var alltför opasslig att kunna mottaga mig. g lan är, Gud ske lof, icke allvarsamt sjuk, sade hon, men lider mycket af reumatisk värk på grund af en förkylning, som han ådrog sig då han först kommit till Chislehurst. Vädret hade varit vackert och varmt; han hade låtit locka sig till att gå ut och tog oförsigtigt af sig sin paletå; härigenom blef han förkyld, och det ledde till ett anfall af reumatism... Dag och natt tänker jag på det arma Frankrike. O, hvilka fasor förestå icke ännu, innan Frankrike får lugn! De förskräckliga uppträdena stå ännu alltjemt för mig, och vi ha ännu icke nått slutet. Hennes ögon fylldes med tårar och fästes på hennes gamla isvarta klädning — för kort tid sedan var hon modets drottning — och hennes blick tycktes någa: -Se, hur jag sörjer! Och det var luar g hyser ingen åtrå efter att vända tillbaka, fortfor hon, jag har lidit allt för mycket; men jag litar på, att händelserna skola rättfärdiga kejsaren. Verlden skall få ögonen öppna för hvilket slags tolk han hade att styra. Kejsaren visste, att de der menniskorna VOTO I Tasie — Hen — det i öror årMan ger kejsaren skuld för allt, och likväl — huru rikt och lyckligt har icke Frankrike varit under alla åren! Dagakarlarnes och arbetarnes lön var hög, och det fanns rikligt med arbete. Alla menniskor strömmade till Paris och gåfvo ut penningar. Nu ha skatterna icke blifvit betalta på tre månader. Man tadlar också kejsaren för kriget; tadlet är högst orättvist — han var emot det. Men vi åtrå intet rättfärdigande; det skall tiden bringa. Låt händelserna tala; Europa skall snart bedöma kejsaren rättvist. s . —. Jag uttalade den förhoppning, att de pröfningar, hön genomgätt i Paris, icke skadat hennes helsa. Nej-, svarade hon och fortfor: ÅAlla miniStrarne sveko mig. Trochu, som kejsaren utnämnt, öfvergaf mig; alla öfvergåfvo och förrådde mig. Hvad skulle jag göra? Jag stod ensam, utan allt stöd. Hvad kunde jag göra annat, än att fly? Jag var ej rädd, jag kunde se döden i ögat; men alla hade svikit mig. I tretio dagar bevakades jag af de der menniskorna fråu Belleville. Det var förfärligt! De bemäktigade sig Tuilerierna. De trängde in genom alla dörrar och fönster. De kommo från Concordiaplatsen. Jag såg dem närma sig mellan träden. Derpå bröto de ötver murarne In 1 den afstängda trädgården, och till sist slogo de in de nedersta fönstren samt bröto upp dörren. De kommo också på den andra sidan, från Carousselplatsen; de svarta menniskomassorna närmade sig mer och mer; och så bröto de sig in öfverallt. Ingen satte sig till motvärn; vakten var borta. De utstötte de förfärligaste skri och eder. Jag väntade mig döden af dessa uslingar; jag kunde i dessa menniskors ansigten se, att de törstade efter mitt blod. Jag var så trött och likgiltig; lif och död voro mig lika kära. Under de tre sista dagarne försiggick en förändring; allt flera vilda menniskor samlades omkring mig. Jag lemnade ej mera mitt rum, jag lade mig litet på min säng för att hvila mig, men jag klädde ej af mig: jag ville ej mördas i min säng, I min nattdragt. Det intryck, som fäste sig i min själ, var, att Marie Antoinette talat med mig. efter att hatva genom ett underverk kommit undan från Temple — Marie Antoinette, men yngre och qvinligare, utan den stolta, stränga ullvakadragenheten. Från Frankrike meddelas, att de ty(ska militärmyndigheterna i departementerna Cöte dor och Doubs befallt befolkningens fullständiga afväpning i anledning af mordattentat