Göteborgsposten – 28 september 1871, sida 2

gamla gästrum, hvilket under ett helt tiotal af år varit tillslutet, och i hvars stora sparlakanssäng Ludvig XV en gång under ett jagtparti i dessa trakter sofvit. De tunga sparlakanen af gult siden, hvarpå det Bridalska vapnet var inväfdt i eilfver, hotade att falla till stoft om man vidrörde dem; örongottsvaren voro kantade med spetsar, sidentäcket med guldfransar, och en massiv silfverljusstake stod på nattduksbordet. Men stycken af murbruket föllo ständigt ner från taket, fönsterluckorna gnällde på sina gångjern, och huru hårdt man än tillslöt dörrarne, sprungo de alltid upp. Gästen åt om morgnarne sin buljong ur en silfverskål och den tarfliga middagsmåltiden på det finaste Sövres-porslin. Men hvad brydde sig den unge mannen om allt detta? Detta ensliga gamla slott i Bretagne tycktes honom vara ett verkligt föslott, den behagligaste plats i verlden, ty den mest intagande af alla intagande flickor bebodde det. Den gamla täcka sagan om prinsessan Törnros och hennes ridderlige befrisre uppropades, liksom den så många tusen gånger förut upprepats på vår jord. Marion blef enligt sin fers önskan genast den unge målerens elev. Från första ögonblicket tyckte hon, att han snarare var en pålitlig, ionerlig vän till henne, än en främling.