Göteborgsposten – 28 september 1871, sida 2

roxling med general Trochu sjelf blottat sin itenbet eller rättare visat den verkliga hal. en af sin karakter. Hans bref till Trochu ch dennes svar föreligga nu, och eftersom le utgöra nästan det intressantaste bidraget ill ransakningen med kommunisterna i Versailles, må de här återgifvas. Rocheforts bref är dateradt d. 1 d:s och har denna lydelse: Herr general! Jag får bedja er så mycket om förlåtelse, derför att jag tager mig friheten tillskrifva eder och sålunda kanske faller eder till besvär. Jag skulle sannerligen icke vållat er detta bryderi, om man icke till den grund kränkte min ära och angrep hela mitt förflutna lif, att jag är i stort behof at ert hedrande vittnesmål. Jag skulle vara eder särdeles förbunden, hr general. om ni ville tjena mig i att intör krigsrätten vittna om följande faktum: Då jag d 4 Sept. burits af folkmassan från Sainte Plagie till Hotel de Ville och då jag herskade öfver hela folkmakten i Paris, var det jag, som icke allenast uttalåde mig för, utan nästan fordrade, att ni skulle utnämnas till regeringens president, för att det skulle kunna stå klart för alla, att de politiska skälen borde vika för de krafs, om försvaret med nödvändighet ställde på oss. Om jag hyst den ringaste äregiriga baktanke för min person, så skulle jag icke, det måste ni medge, ha varit nog naiv att lemna den första platsen till en general, hvars diktatur ovilkorligen måste motarbeta mina planer. Ni kan ej ha glömt, att jag, ända till den dag då man föreslog det första vapenstilleståndet, etter hvilken jag ingaf min afskedsansökan, städse understödde eder at alla krafter och till den grad öfverlemnade mig åt tanken på räddningen af Paris, att jag helt och hållet af egen drift lät tidn. la Marseilloise, af hvilken jag lefde, upphöra, för att undvika spridandet af den ringaste agitation i sinnena. Det bör afvenledes stå klart för ert minne, att Ernest Picard hatade mig, just derför att jag förebrådde honom, att han förtiarande utgaf lElecteur libre, som han fylde med farliga underrättelser. Jag lemnade regeringen med 40 fres på fickan, och jag var till den grad utblottad, att Jag, som förklarat för Etienne Arago, att jag ej ville uppbära min lön såsom medlem af den nationala försvarsregeringen, såg mig nödsakad att gå till honom och uttaga densamma. Just vid den tiden kom en tidningsutgifvare till mig och erbjöd mig att i förskott till mig utbetala 50,000 fres, om jag ville i förening med honom utgifva en tidning till belägringens slut, en tidning som skulle erhållit det högsta intresse derigenom, att jag under två månader varit medlem af regeringen; men föreställningen om, att jag kunde åstadkomma äfven den aldra minsta förvirring och blott en timme påskynda kapituleringen, upptog mig till den grad, att jag envist svarade nej. Ni kan, bäste general, utan tvekan vittna om mitt uppförande under försvaret; ty huru många skamliga ting man än offentliggjort om mig, gifver jag eder — och ni skall tro mig — mitt hedersord på, att jag icke såg en enda medlem af Kommunen under mitt vistande i Paris, dit jag anlände först fjorton dagar efter d. 18 Mars i anledning af ett bref från min syster, hvari hon underrättat mig om, att min far låg för döden. Hela min roll har inskränkt sig till att protestera mot arresteringarne och morden. Det var på grund af en artikel af mig, som bataljonschefen Geret, hvilken dömts till döden af en krigsrätt, fick sitt straff mildradt. Jag gjorde allt hvad som stod i min makt, för att få dekretet om gisslorna upphäfdt, och till sist ledde jag emot mitt hufvud det oväder, som hotade de andras; ty det är ett rent underverk, att jag icke blef gripen at Kommunen och skjuten likasom Chaudey. Man har beskyllat mig för att ha orsakat nedrifningen af Thiers hus. Det är så långt ifrån fallet, att jag tvärtom afrädde derifrån. Mitt enda fel består deri, att jag protesterade mot de bomber, som regnade ned i Paris och föllo rakt utanför min dörr, en olycka som det med litet sundt törnuft skulle varit så lätt att förebygga; ty sedan Jules Favre upphetsat befolkningen med löften, som han väl visste sig icke kunna hälla, var det en dårskap af honom att Jåta 300,000 gevär förblifva i händerna på en förbittrad massa. Resultatet var olycksbringande. Han har bedt Gud och menniskor om tillgift för sina fel. Tillsvidare är det de, hvilka liksom jag. iorde autoför att afbjelpa dem som få beta? om ni vill gå in på att understödja mig och åtminstone vittna om min ringa äregirighet och min oegennytta. Om jag, hvilket är sannolikt, blir fald i denna sak, vill jag likväl gerna gå ren ur densamma; ty f-n må taga mig, om jag har det aldra ringaste att förebrå mig. Jag vet ej, när nationalförsamlingen skall åtskiljas. Jag fruktar blott, att vi icke skall längre vara qvar i Versailles, då mitt mål kommer före, hvilket skall ske om tio, tosf dagar. Mottag, herr general, försäkringen om, att jag bevarat eder i den bästa och vänligaste hågkomst. Henri Rochefort. P. S. Ett par ord till svar skulle gläda mig mycket. General Trochu skickade Rochefort samma dag följande svar: Herr Rochefort! Jag har i Paris mottagit det bref, ni skrifvit till mig. Om jag kallas inför rätten, antingen af denna sjelf eller af er, så vill jag der förklara följande, som är rena sanningen: Den deputation, som d. 4 Sept. på aftonen kom vill Louvren för att bedja mig om att begifya mig till Hozel de Ville, lemnade mig en förteckuing öfver medlemmarne af provisoriska regeringen, på hvilken vi icke fanns. Det var i Hötel de Ville, jag fick underrättelse om, att ni hade säte i regeringen, i hvilken man bad mig inträda såsom krigsminister under Jules Favres ordförandeskap. Jag samtyckte härtill på det vilkor, att regeringen skulle gå in på åtskilliga principer, hvilka jag genast uppstälde för densamma. Sedan hon i de bestämdaste ordalag gifvit mig ett jakande svar, begaf jag mig till krigsministern, general Palikao, för att underrätta honom om sakernas ställning. Efter min återkomst till Hötel de Ville uttalade jag den åsigt, att de öfverbletna delarne af armån skulle samla sig omkring mig, om jag vore regeringens chef, men att de sannolikt icke skulle sluta sig till hr Jules Favre. Jag blef då ögonblickligen och utan nägot slags diskussion utnämnd till regeringens president i stället för hr Jules Favre, som blef v. president. Ni har således icke, såsom ni säger, haft tillfälle att bestämdt fordra, det jag skulle utnämnas till president; ty denna SR BANAN 1. alldaolas Avaäntadt i MIN närvaro.