Göteborgsposten – 28 september 1871, sida 2

endast skall finna en utarmad adelsmans magra kost, skall du finna varma hjertan och ett godt bemdtande; Marion är en liten vacker fjäril som med sina viugar kan fläkta bort en misantrops bekymmer. Hon dansar med utomor: dentligt behag och erinrar mig ofta om vår gemensamma gudinna, den förtrollande Deligny. Ah, Lecomte! att ännu en gång få se henne skulle görs mig ung på nytt. Har hon fångat den lille korporaien i sitt nät? Minns du huru han svor att bennes fötter voro de minsta i verlden? Det är med en viss förlägenhet jag nödgas bekänna för dig att jag kan upp: gifea två qvinnor med mindre fötter — den allidna marquisinnan de Bridal och min dotter. I stället för det mycket efterlängtade skriftliga sveret som ej anlände, kom några månuder senare till slottet en mycket vacker ocn behaglig ung man, som lät anmäla sig såsom Gilvert Lecomte. Då detta namn af betjenten uttaledes, uppgaf marquisen ett rop af glädje och sprang ut för stt möta sin gäst, eå fort hans tilltagande svaghet det tillät. Han förblef nemligen ej alltid ung, denne marquis, lika litet som annut folk. Han kände ej igen hovom: det var ej den Gilbert Lecomte han kännt utan hans son. Fodern hade länge varit död. Men marquisen höll sin gäst i stor ära. Den unge målaren fick bebo slottets förnämsta