Göteborgsposten – 28 september 1871, sida 2

— —————— Oh, hvilka ljufva ritlektioner på terrassen eller under träden i parken! Påre Francois, den trogne, faderlige ledaren, satt fördjupad i sin läsning och störde ej med en blick eller ett ord de båda ungas oskyldiga pladder. Det var aldra skönast i parken, då vinden sakta susade i trädtopparne och de darrande ljusstrå larne foro öfver papperet, likt glada barn lekande kurra gömma. Oh! dessa stunder af ljuf tystnad, dessa blickar som sökte och uudveko och slutligen hvilade allt längre och längre i hvarandra! Allt var så underbart hänförando! och detta unga, jungfruliga hjerta var så oroligt, så öfverfullt! Marion hade mången gång biktat för Pöro Francois; men hon fann ej ord för den hänryckande känsla som genomströmmade hennes varelse; hon blott hänsyftade på den med ett slags samvetsqval, lik gom om hon gjort sig skyldig till någon synd. — Jag är så lycklig att jag nu tänker mera på den sköna jorden och de lefvande, än på himlen och de döda! Huru kunde hon på denna korta tid ha gifvit sitt hjerta åt denne för henne fullkomligt främmande person? Hon visste ingenting om honom mer än att han hade de trofastaste ögon i verlden, den behogligoste röst, det mest intagande småleende och den största talang såsom målarg.