Göteborgsposten – 28 september 1871, sida 2

land röjer sig i detta hänseende, sinna vi i den tillbakasatta ställning, hvari den dramatiska konstens utöfvare hos oss i allmänhet befinna sig i socialt hänseende. Man applåderar, blomsterkastar och bekransar artisten och gjuter tårar, då han med mästerskap tolkar skaldens stora tankar och troget återger de menskliga passionerna i all deras skiftande mångfald, man finner herr A. utmärkt, fru B. och m:ll C. förtjusande — men man öppnar ej sina salonger för dem. Under det att man t. ex. i vårt grannland Danmark snart sagdt sätter den dramatiska konsten framför alla de andra och anser som en heder att i sitt hem få som gäster mottaga sceniska celebriteter af! båda könen, torde det höra till undantagen att man i svenska familjer räknar teater-menniskor bland sitt intimare umgänge, ja, de ifrågakomma ej ens vid de stora notvarpen. Ock ändå fordrar man af dem, att de skola spela salongshjeltar och förnäma verldsdamer med sanning och natur! Skådespelerskorna reda sig i detta hänseende vanligen beundransvärdt väl. Med den qvinnan medfödda fina instinkten och snabba uppfattningen attrapera de oftast hastigt den sioa verldens manår, äfven om de aldrig sett någon annan salong än teatersalongen, men värre är det med skådespelarne. Derföre se vi så ofta vid våra landsortstrupper af lägre rangen unga ädlingar med drängfasoner och vördnadsvärda, aristokratiska familjefäder), hvilka se ut som deras dagliga sysselsättning vore att halfsula och klacklappa. Först när man i vårt land kommit så långt i fördomsfrihet att det bildade societetslifvet för den oförvitlige dramatiske artisten ej är en terra incognita, när man skattar den sceniske konstnären lika högt som målaren eller bildhuggaren och ej mellan honom och andra bildade menniskor uppreser en kinesisk mur, som det vore någonting himmelskriande att nedrifva, först då kunna vi hoppas att den dramatiska konsten hos oss skall få ett verkligt lif. Det vore värdigt en sådan stad som Göteborg att i detta hänseende taga första steget, här der egentligen ingen annan rangskillnad finnes än den som den större eller mindre tillgången på i handeln gångbara myntsorter uppställer. Det torde också vara otvisvelaktigt att så äfven skulle bli fallet om en gång den ljufva dag randades, då Göteborg kunde framvisa en stående teatertrupp. Men om den dagen och den stunden vet ingen. Och ändå tro vi, att det icke skulle behöfvas några underverk eller några så ofantliga omkostnader för att uppnå detta önskningsmål. Dertill behöfdes enligt vårt sörmenande endast att, om på vår teaterhorisont belt plötsligt uppenbarade sig en tillräckligt dristig och företagsam teaterdirektör, som ville och kunde tillfredsställa en — det kan ej förnekas — mer än vanligt oberäknelig publiks smak denne man af staden erhölle en subvention tillräckligt stor att underhålla en god orkoster. Och härtill fordras endast att i stadstullmäktiges rådeförsamling höjes en röst för saken. I Beyerböckska kapellet finnes kärnan till en orkester af yppersta slag, om direktör Wilhelm Åhman, etter den sjukdom, hvaraf han under sitt vistande i Kristiania varit angripen, befinner sig vid oförminskade krafter cå är han obestridligen mannen som skulle kunna görat, således fattas det endast den der röeten. Måtte denna ej alltför länge låta vänta på sig! Eller skulle väl det stolta Göteborg vilja äfventyra att se den teater, som det en gång kallade sin, öfverlåten till experimentalfält för omogenhet och otörmåga af alla slag, se det lilla, men utmärkta kapell, som vi här ofvan omnåmnt, vända oss ryggen, derföre att dess medlemmar oaktadt jernflit och de mest beundransvärda ansträngningar ej kunna lifnära sig i det rika Göteborg och vi sålunda en vacker dag stå utan både dramatik och musik ! Vi vilja ej tro det, ty vi veta att vår stad, dessbättre, ej är så vanlottad på intelli genta och konstälskando män. Det fordras endast att någon gör första steget. Må man ihågkomma att en god teater är ett af de yppersta dildningamedel, som alla tider och alla folk kännt till och må man ihågkomma Schillers herrliga ord, hvarmed Johan Jolin låter Axel Wapensköld nästan totalt omvända sin teaterhatande hr fader: IIilken förstärkning vore det icke för religionen och lagen, om de trädde i förbund med teatern, hvarest last och dygd, lycka och elände, dårskap och vishet i tusende taflor tydligt ställas för men niskan, — och hvarest Sanningen, omutlig som Rhadamantus, sitter till doms. — — Om in gen moral mer läres, ingen religion mer tros ingen lag mer finnes, skall likväl Medea kom ma oss att rysa, när hon stapplar ned uttå palatsets trappa, och barnamordet redan å begånget, — Ty, så visst som den åskådligs trametällningen verkar mäktigare än den död: bokstafven och den kalla berättelsen, så viss verkar teatern djupare och varaktigare är moral och lagTänk på de der orden, o stadsfullmäktig ebo du må vara, och du skall nag en dag til din egen och ett helt samhälles glädje och håtnad — finna dig vid röst!