Göteborgsposten – 28 september 1871, sida 2

— Då jag beder för min bortgångna mor, för min far och för er, min älskade lärare, beder jag äfven för vår gäst, så började hon sin bikt. Är det orätt om jag någon gång uttalar hans namn först? Och Påere Francois bannade henne ej. Ju djupare han blickade in i den unge mannens själ, med desto större lugn såg han kärlekens blomma, spira upp i båda dessa unga lyckliga hjertan. Han höll marquis de Bridals gäst värdig dottern till den avinna han så högt ärat. Gilbert Lecomte var god och ädel; han älskade Morion — hvad mera behöfdes väl för att betrygga detta barns lycka? Och Pöre Francois hade längtat efter detta — han kände sig för hvarje dag bli svagare, och han längtade efter att få lägga denna dyrbara, honom anförtrodda skatt vid ett varmt hjerta, som skulle bevara den lika troget som han sjelf till denna stund sökt göra. Verlden hade kommit ur sina fogningar, tyckte han — man dödade konungar och drottningar; och qvionor, sådana som hon den oförgätliga, slumrade i den eviga sömnen. Ett annat slägte höll på att taga jorden i besittving; han sjelf skulle gerna lemna plats; det förekom honom som om han lefvat nästan en hel evighet.