Göteborgsposten – 28 september 1871, sida 2

1as 1 medlet al KLTOOCTL. Ur dagens krönika. Teaterfonderingar. Nya Teaterns försäljning sistl. Thorsdag har varit det allmänna samtalsämnet för dagen och gifvit anledning till allehanda funderingar. Men hvilka förhoppningar man än gjort sig om framtiden, om ett har man dock enats: att det ej gerna kan bli sämre med våra teaterförhållanden än det under de senare åren varit. För den närmaste tiden behöfver man dessutom ej hysa några farhågor, då det obestridligen bästa landsortssällskap som hos 0ss existerar, det Åhmanska, då kommer att der uppträda. Det Åhmanska sällskapet är, som sagdt, efter vårt förmenande, det bästa sällskap som besöker landsorten och ändå skulle nog en sträng granskare emot dess sammansättning kunna göra befogade anmärkningar. Hvaraf kommer det månne, att, vi vilja ej säga de sceniska talangerna, utan rentaf utiliteterna bli alltmer tunnsådda i vårt kära fädernesland? Skälen dertill äro flera och vi skola i dag söka att belysa några af de i vårt tycke vigtigaste. För det första har publikens smak, tack vare de konstresor, som kungliga teatrarnes artister hvarje år företaga under ferierna, blifvit mera utvecklad och förfinad, den förstår nu att den dramatiska konsten är en verklig konst och en svår ändå, de stora gesterna och den falska deklamationen väcka nu löje istället sör beundran. Detta bindrar visserligen icke att många af våra landsortssällskap förete individer, hvilka gjort bättre i att qvarstanna bakom disken eller i perukmakareverkstaden än att pådraga kothurnen. Att många af dessa, detta oaktadt, anse sig vara stora konstnärer, för detta ha vi att tacka den oefterrättlighet, hvarmed teaterkritiken i vissa af våra landsortsstäder skötes och som gör att understundom, då något verkligt godt bjudes, fraseologiens språkläda är uttömd, sorradet at oraskaude slagord opp: rymdt och ingenting finnes ötver för den sanna talangen. Kommer nu någon af dessa i sin egen och redaktör N. N:s tanke stora artister på en annan ort, der smaken är bättre och kritiken mindre medgörlig, så ligger det i sakens natur att omdömena måste uffalla helt olika, men det är också helt naturligt, att artister, hvilkas konstnärsdimensioner under kritikens synglas krympa tillsammans under medelmåtian, genast ropa på mannamån, likgilvighet, ilska och i sitt sinne anse de ford— penntäktarne för de nedrigaste af alla menskliga varelser. Han eller hon betänker icke, att första vilkoret för en samvetsgrann kritik är ärlighet och kan icke heller veta, att det mången gång kännes så påkostande tör recensenten att klandra, der han omöjligt kan berömma, att han, till skada för konsten, hellre tiger och stoppar kritikens barthuggande svärd beskedligt i skidan, -Det är synd att sabla ner de stackars menniskorna, de göra ju så godt de kunna?, tycker ofta någon ömsint själ, men vi drista oss tycka, att det är vida större synd att genom malplaceradt beröm dritva de stackars menmskornain på en bana der deras ställning hela lifvet igenom måste bli komparsens, ätven om de aldrig så många gåoger på småstädernas teatertiljor tramhväsa Hamlets monologer eller ståta i Maria Stuarts hermelinsmartel. I stället för att de under andra förhållanden måbända skulle blitvit dugliga och gagnande samhällsmedlemmar, förfalla de nu, lorr eller senare, till odugliga dagdrilvare, som vanka trån teatern till stadskällaren, från stadskällaren till teatern i en evigt enahanda kretsgång, sceniska handtverkare af simplaste slag, hvilka ha lika mycket begrepp om dramatisk konst som plankstrykaren om Raphaels madonna. En annan lika vigtig orsak till det anmärkningsvärda stillastående, som inom vårt TÄUUTLUTQULHHÄLÄÄ ö— ——