Göteborgsposten – 28 september 1871, sida 1

GITL QAWd — fade, hvad som var oundvikligt, att icke alla som möjligen tänkte högt— om sig sjelfva, kunde erhålla de utskottsplatser som önskades. Detta partis listor uppnådde vid utskottsvalen några och sextio röster. Det konservativa partiets sammankomster höllos vanligen hos frih. Sprengtporten; det liberala i en särskild dertill förhyrd lokal. Dessa sammankomster voro flitigt besökta och der öfverlades på förhand om alla vigtiga utskottsbetänkanden; det erforderliga åsigtsutbytet skedde der och de divergerande meningarne sammanjemkades, med den påföljd, att diskussionerna i kammaren icke onödigtvis drogos ut på längden, att tidsbesparing derigenom uppkom, och att den olägenhet törebyggdes som ofta inträffar i Andra kammaren, att ett stort antal talare uppträda, begagnande samma argumentation. Så fortgingo sakerna ända till frib. N. A. Silfverskjöld med döden afgick. Hans bortgång var i många afseenden en kännbar förlust för Första kammaren. Han var icke blott en kunskapsrik och karaktersfast representant, utan troligen äfven föreningslänken mellan det adliga och borgerliga elementet i kammaren, och man bör icke för mycket undra öfrer att vissa traditioner, att åtskilligt af det gamla föreställningssättet fått följa med från riddarhuset till Första kammaren. För att utjemna dessa traditioner, utan att såra någons fåfänga, orsordrades en viss human habilitet och af den egde frih. Silfverskjöld tillfyllest. Tid efter annan hade något missnöje försports deröfver, att en eller annan skånsk magnat ej kunnat göra sina önskningar, eller anspråk, gällande med lika framgång vid riksdagen som i hembygden. När nu frih. Silfverskjöld gått bort, ansågs hr Wallenberg vara den omedgörligaste, och man trodde att allt skulle gå bra ifall man lyckades annulera hans inflytande. Han hade ju dessutom opinionen emot sig, så att man dervidlag ingenting hade att befara. Vid början af 1870 års riksdag kallades en talrik samling af det liberala partiet till en sammankomst hos grefve af Ugglas. Det väckte ett visst uppseende att der inställde sig icke så få af det konservativa partiet, och än mera uppmärksamhet väckte det som snart yppade sig, nemligen att skåningarne, hvilka ansetts hylla fribandelsgrundsatserna, nu trädt i underhandling med — protektionisterna, och hvarföre? Jo, för att kunna bestämma öfver utskottsvalen. De varmaste vännerna för allt lugnt och hofsamt framåtskridande i liberal riktning blefvo här slagna och nu grundlades frih. Stjernblads oinskränkta makt som ledare i Första kammaren — tillsvidare, ty, som bekant är, denna makt tog hastigt slut vid urtima riksdagens början. Emellertid blefvo utskotten vid 1871 års riksdag på frih, Sis förslag så tillsatta, att Första kammaran i flartalen ar utskotten förloraus miytande i jemförelse med Andra kammaren, hvarom utskottsbetänkandena bära omisskänneliga bevis. Men det vanns dock på förändringen, ehuru vinsten är mer än tvifvelaktig, att många som förut icke kommit i fråga till de vigtigaste utskotten nu insattes der. Den grupp som förut omgifvit frih. Sprengtporten och grefve H. Hamilton skingrades och man trodde sig hafva uppnått en så ovanlig och tillika tilltredsställande enighet, att inga vidare sammankomster eller ötverläggningar behöfde ifrågakomma. Det ansågs alldeles tillräckligt att, såsom f. justitiekansleren v. Koch uttryckte sig, endast vid början af kammarens plena gifva sitt mot dordre, Allt detta var visserligen särdeles beqvämt; men det beqvämaste är sällan i längden det nyttigaste, icke ens på det politiska gebitet, och följden blef också att beslut understundom fattades, som förvånade flera ledamöter än kammarens halfva antal. Så ungefär fortgick det under 1870 och 71 årens riksdagar; men inemot slutet af sistidne riksdag förspordes tydligen att missbeåtonheten vunnit en större utbredning, enär len sammanhållande kraften upphört. Både grefve Hamilton och hr Wallenberg afhöllo sig fullständigt från hvarje försök att bilda ett parti. För dem som nog länge varit med, för itt kunna påminna sig då den sistnämnde vid tt tillfälle — om jag ej irrar mig vid en törre sammankomst — yttrade om borgaretåndet att der törefanns tre partier: det konervativa, det liberala och le parti Rydinx, ligser det nära till hands att undra om ej detta ttrande nu har någon tillämplighet just på t Wallenberg. Härmed vare dock huru som elst; men det är ett obestridligt fakium, att len förut inom riksdagarne så vorksamme manen helt och hållet lemnade frih. Stjernblad i qvald besittning af det så hastigt förvärfvade mV — LL mt. mm