Göteborgsposten – 28 september 1871, sida 1

sligheten — AA3: renarna RARE de: från våra läsare ha vi tvärtom hört länge klagas öfver att vi äro alldeles för allvarsamma, torde jag idag bli allvarsammare än som egentligen öfverensstämmer med mitt lynne; men vår inre politiska ställning kräfver ett visst allvar just nu. vem kan väl förneka att den politiska ställningen är sådan, att en hvar, ehuru fri från ekonomiska bekymmer till följd af den goda penningeställningen och en berrlig årsväxt, dock börjar tänka på hvad sem komma skall? Med stor öppenhjertighet talas om möjden absoluta nödvändigheten, säges ock — att regeringen, ifall dess förslag till armeorganisation icke vinner riksdagens bifall, skall vidtaga åtgärden att upplösa Andra kammaren. Konungens ansvariga rådgifvare ha naturligtvis endast att välja mellan två åtgärder: antingen att hos Majestätet begära riksdagens upplösning, eller att sjelfva ingifva sina afskedsansökningar. Då man möjligen inskränker sig till att begära Andra kammarens omväljande, så sker detta under förutsättning att regeringen i Första kammaren skulle anses ega ett pålitligt stöd för sina åsigter. Just af denna anledning torde några betraktelser öfver ställningen i Första kammaren befinnas åpropos. I likhet med de flesta greps äfven jag af förvåning öfver det sätt hvarpå Första kammaren under de första riksdagarne efter representationsförändringen uppträdde. Det torde ej vara för mycket sagdt, att detta uppträdande var öfver all förväntan tillfredsställande, och på grund af denna företeelse uppstod till och med bland dem som varit motståndare till representationaresormen, en viss förtröstan, ty man sade: Första kammaren ingifver allmänheten förtroende, och dess hållning är både värdig och allvarlig. Huruvida denna hållning orsakades deraf, att man med mera nit omfattade representantkallet då det egde nyhetens bebag, eller om de under senare åren timade kompletteringsvalen inverkat på Första kammarens politiska karakter, är naturligtvis ganska svårt, kanske omöjligt, att afgöra; men deremot är det ögonskenligt att ett visst vankelmod på senare tiden inträdt, hvilket bestämdt seke länder till båtnad för det anseende Första kammaren med rätta åtnjutit. Jag tillåter mig att kasta en blick på de inre förhållandena, så som de förekomma mig, öfverlemnande åt er både att prörva om min uppfattning är riktig och att af det jag anför sjelf draga slutsatserna. Med visshet kända tilldragelser inom det politiska lifvet äro alltid begrundansvärda, de må nu tima antingen på den stora arenan i kamrarnes sessionsrum, i klubbrummen, eller hos framstående riksdagsmän. Jag tillåter mig betona att riksdagsmannasammankomster aldrig äro, och icke heller böra botraktas såsom varande af privat natur; de afse offentliga angelägenheter, och man öfverskrider icke grannlagenhetens gräns, när man redogör för det passerade. Hufvudstadspressen har städse vida mindre än den bort, egnat uppmärksambet åt de sammankomster som Första kammarens ledamöter af olika grupper söranstaltat. Måhända ha dessa ledamöter försakat, deri olika Andra kammarens, att ställa sig i beröring med tidningspressen, och afhållit sig ifrån att delgifva den sina åtgärder. Emellertid har allmänheten icke fått kännedom om tilldragelserna bakom ridåen. Vid början af 1867 års riksdag — den första efter det nya riksdagsskickets införande — höllos åtskilliga sammankomster af Första kammarens ledamöter, och partierna, eller om man vill begagna den mildare benämningen: fraktionerna, grupperade sig i tvenne, som jag skulle vilja kalla det liberala och det konservativa partiet. Men jag skyndar erinra derom, att ett liberalt parti i Första kammaren aldrig blir farligt för den lugna samhällsutveckliogen, långt derifrån, hvaremot det konservativa partiet kan lida af väl mycken tröghet. Med mycken bestämdbet motsatte sig detta parti alla vidare framsteg på trihandelsbanan och försökte till och med en återgång ifrån den förskräckliga franska handelstraktaten. De mest framstående inom det konservaiva partiet voro frih. Sprengtporten, grefve Henning Hamilton och grossbandl. Schartau. De hade sina särskilda utskottslistor, hvilka vid valen uppnådde 35 röster. Det liberala partiets ledande personligeter voro grefve af Ugglas, frih:ne N. A. Silferskjöld och Stjernblad, samt hrr Wern, Walenberg och Carl Ekman. Man höll här strängt å den grundsatsen, att de som skulle insätas i utskotten borde kunna häfda kammarens nseende för sakkännedom. Derigenom inträf— — — — — U.