Göteborgsposten – 26 september 1871, sida 1

m ändtligen lyckats polisen att ertappa deamma. I Söndags e. m. häktades nemligen Stampgatan för stöld straffade manspersonen Pontus Larm, hvilken betanns inneha en å istnämnda kontor stulen rock och i går på norgonen häktades i Haga för tredje resan stöld straffade och nyligen från Långholmen ster undergångne 3 års straffarbete återkomne manspersonen Fredr. Leon. Carlsson, hvilken befanns inneha en del af den stulna väfven. Ijufvarne ha under de närmaste dagarne efter stölden dels hållit sig undan från staden och dels gömts af en mängd tjufgodsköpare som äro inblandade i denna sak. De misstänkas äfven för åtskilliga andra inbrott. För erkebiskop Sundberg, som i Lördags flyttade från Karlstad, gafs dagen förut i Frimurarelogen derstädes afskedsmiddag af ett storre antal af stadens och länets invånare, uppgående till omkr. 150 personer. Erkebiskopens skål vid bordet föreslogs. af hr landshöfding Rosensvärd, hvilken, säger Werml. Tidn., med en hänförande vältalighet, som här sällan, om någonsin, varit spord, skildrade erkebiskopens stora och mångsidiga förtjenster såsom menniska, umgängesvän, medborgare och styresman öfver Karlstads stift och dess läroverk. Talaren uttryckte i till hjertat gående ordalag den stora förlust som orten gör genom erkebiskopens afflyttning och den outplånliga saknad han der qvarlemnar. Derefter upplästes af lektor Säve af honom författade verser. Sedan bordet blifvit afdukadt och bålar framsatta, föreslogos skålar för erkebiskopen af prosten Althar frän stiftets presterskap, af rektor Wallinder å läroverkens vägnar, af baron R. Cederström från Wermlands och af brukspatron Wall från kommunernas sida, bland hvilka särskildt framhölls Sunne, hvarifrån erkebiskopens fäder härstamma. — Vid afresan i Lördags uppvaktades erkebiskopen å jernvägsstationen af hrr stadsfullmäktige, ett stort antal af stadens innevånare och läroverkets ungdom, hvilka senare en corps hälsade sin afresande f. d. högste styresman med sång och musik. Bantågetendast skred framåt under vivatrop och afsjungandet af Wermeland, du sköna du herrliga Iand, samt slutligen under utförandet af en sestmarsch. Dödsfall. Ett igår iogånget telegram meddelar den sorgliga underrättelsen, att änou en sträng på den svenska nordmannaharpan brustit, att Arvid August Afselius är icke mer. Han afled igår i Enkoping, der han nu i jemnt ett halft sekel verkat som själasörjare, en patriark i ordets upphöjdaste mening. För hvarje vän at svensk sång och svensk saga är hans namn dyrbart och efterkommande slägten skola minnas det med vördnad och kärlek, om också ej svenska vitterhetens areopag, förr än det var för sent, fann det värdigt att inskrifvas i dess annaler. Och det enda vedermäle af konungslig nåd, som glänste på den åldrige religionslärarens, skaldens och häfdatecknarens bröst var Nordstjernans riddarkors; men dettas devis skulle blitva profetisk. Nesoit occasum: så länge minnet af en femti-årig, välsignelserik verksamhet ej bortdör inom den församling, hvars gode herde han var, så länge svenska folket har sina törfäders stora minnen kära och så länge ännu på dess läppar lefver Neckens polska, detta gripande genljud från våra skogars sus och våra bäckars språog, denna undersköna folkmelodi, till hvilken han diktade ord, hvilka i poetisk stämning och poetiskt djup sakna sitt motstycke, så länge skall också hans minne lefva, skall hans namn stråla bland våra stores med ett rent och klart sken, likt atjernans, som ej vet af någon nedergångr! Arvid August Afzelius föddes d. 6 Maj 1785 och var son af komministern i Falköping P. Afzelius; absolverade filosofiska graden i Upsala och prestvigdes år 1811; tjenstgjorde som skollärare och predikant i Stockholm tills år 1821, då han utnämndes till kyrkoherde i Enköping. Dessförinnan hade han gjort sig bekant inom svenska vitterheten, dels såsom medarbetare i Götiska förbundets tidskrift Iduna och Atterboms Poetiska Kalender, samt sin i förening med Geijer utgifna samling af Svenska Folkvisor, dels ock genom sina öfversättningar af Hervara-sagan och Semunds Edda. Hans förnämsta arbete var dock Sveuska Folkets Sagobäfder, hvari han framställer täderneslandets historia, sådan hon lefvat och lefver i sägner, folksånger och minnesmärken. Detta arbete omfattar, så långt det af honom hann utarbetas, ej mindre än 10 delar, behandlande svenska historien från Hednatiden till fredsslutet i Lund 1679. Han har dessutom utgifvit ett sorgespel: Den siste folkungen?, ett andligt skaldestycke: Lidandets väkter samt en mängd ströskritter, en öfversättning af Byrons ÅParisina m. m. För ett par veckor sedan afled i Arboga f. d. kapt. vid Uplands regemente C. T. Strömberger vid 85 års ålder. Om denne man, hvilken hade egenskaper nog för att höja — ememmtrmmStXEtm—X—XÅXX-—220 9 henne knappt vacker och dessutom så blyg utt hvarendaf kammarjungfru i afseende på säker