Göteborgsposten – 26 september 1871, sida 1

henno knappt vacker och dessutom så blyg att hvarondag kammarjungfru i afseende på säkerhet i sättet att skicka sig kom marquisinnan på skam. Då kom han lyckligtvis att tänka på sitt lilla slott i Bretagne, och en vacker vårdag förde han sin unga hustru dit samt frågade henne om hon ej hellre ville bo i detta landtliga hem än i Paris, Gladt småleende slog bon sina armar omkring hans hals och bad honom att få stanna qvar der för alltid. Lätt om hjertat beviljade han hennes önskan och återvände på hösten ensam till Paris. Från den tiden såg han sin hustru endast under ett par veckor af sommarmånaderna, och de blefvo mer och mer lika främlingar för hvarandra. Marquisens korta vistelse i hemmet medförde endast en orolig förändring i marquisinnans lugna lif, liksom en väderil som far öfver en spegelblank sjö rör upp vågor på dess jemna yta. Då marquisen var hemma, kom församlingens pastor mindre ofta på besök till slottet än han annars brukade göra. Han visste att slottets herre ej i likhet med dess herrskarinna var böjd för allvarliga historiska studier och att hans tjenster såsom föreläsare mindre skulle tagas i anspråk. Men då och då inbjöds han för att spela ett parti schack med marquisen.