Göteborgsposten – 26 september 1871, sida 1

marquis de Bridal, herre till den lilla by som utbredde sig vid skogsbrynet derintill. Hans far hade en gång spelat en stor roll vid Ludvig XV:es hof, och han sjelf hade i trots af sitt grånade hår blifvit förtvifladt förälskad i den sköna österrikiskan, Marie Antoinette. Han skulle utan tvifvel ha begått många dårskaper för hennes skull, om ej omständigheterna tvungit honom att för lifstiden draga sig tillbaka till sitt lilla slott i Bretagne. I detta slott bodde år ut och år in i frivillig tillbakadragenhet hans goda, älskvärda marquisinna, alla kringboende fattigas beskyddarinna och vän. Marquisinnans dopnamn var Veronica. Hon var dotter i en gammal men fattig slägt och hade första gången träffat tillsammans med marquisen på en landtlig festlighet samt genom sina behag och sin oskuld fångat hans då ännu oupptagna hjerta. Men när hon sedan blef hans hustru och han fört henne med sig till Paris, erfor han alltför snart att hvarje blomma vill tillhöra den mark der hon vuxit upp — rosen trädgården, skogsblomman den beskuggade tufvan, ängsblomman gräsvallen. Det bullersamma pariserlifvet var ej passande för denna ömhjertade qvinna. Veronica hade bland sin landtliga omgifning synts marquisen skön; nu fann han