Göteborgsposten – 23 september 1871, sida 1

Såettningen 1 Spaårbank, hvilker ganska Såkert in gen starkarl förmår förvärfva sig vid samma älder. En soldat som vid afskedstagandet eger 3 å 400 rdrs kapital, har vida lättare att förskaffa sig en ny bostad, än den arbetare, som sutan kapital skall förändra boningsplats. Man i bör icke heller förbise, att med det stigande jordvärdet och med den riktning jordbruket antagit, kommer ganska säkert den klass af sordbruksarbetare som kallas jordtorpare att botydligt minskas, men deromot den klass af sgifta jordbruksarbetare att ökas, som nu kallas statkarlar, d. v. s. arbetare som afjordegaren förses med bostad och aflönas antingen kontant eller med natura-effekter. Deras framtida utkomst är dock långt ifrån så betryggad som rotesoldatens efter det nu föreslagna aflöningssättet. Hr v. Koch föreslog en reglering af soldataflöningen på det sätt, att den från rotehållarnes sida skall utgå jemnare, hvarigenom dessa fingo vidkännas en lika utgilt; men så vidt jag kunde fatta afsågs ej med detta förslag att soldaten skulle få större fördelar än de som i det kungliga förslaget förekomma. Grefve H. Hamiltons anmärkningar rörde deremot icke de kungliga propositionernas detaljer. Han ville finna, att regeringens förslag nu skilde sig från den åsigt som i förlidne riksdags skrifvelse till K. M:t uttalats, och han kunde ej godkänna de anmärkningar som justitiestatsministern framställt mot de fem reservanternas af Första kammaren förslag vid sistförlidne riksdag. Denna missbelåtenhet från grefve Hamiltons sida är ganska naturlig. Han måste hysa stor kärlek för detta förslag, enär ban deri hade den hufvudsakligaste andelen; men det är dock obestridligt att just detta förslag verksamt bidrog till frågans inveckling; det var också mera ett bländverk än ett allvarligt försök att lösa fråsan, och det delade lika öde med allt som grefvo Hamilton lägger hand vid, nemligen att ej medföra något positivt resultat. I hög grad karakteristiskt är att grefve Hamilton lade försvarsutskotteta ledamöter på hjertat nödvändigheten af att något slags resultat vid denna riksdag vunnes — hvilken uppmaning föranledde längre fram hr Wallenberg att göra den träffande anmärkningen, att om man ej kunde uträtta något godt, så vore det vida bättre att man ej uträttade något alls. Grefve Mörner, f. d. statsrådet, uppträdde vid Måndagssammanträdet i Första kammaren öfven mot det k. förslaget. Om det skånska partiet icke upptört grefve Mörner på sin li-ta vid val af ledamöter i törsvarsutskottet, hade väl ändå ingen kunnat vara tveksam om nämnde grefves ställning till den föreliggande frågan. Grefve Mörner har ej att förebrå sig att i någon fråga vefter syndafallet bafva understödt ministören; hvarken för ministören De Geers eller ministeren Adlerereuz förslag bar grefve Mörner några sympatier. Hans position har nu en gång för alla blifvit sådan, och det var naturligt att han skulle vara särde!es missnöjd både med armåorganisationsförslaget och värnepligtslagen. Det förra skulle medföra ett Åbackstugusystem, och den senare menligt inverka på industrien. At begge dessa talares yttranden framgick en synnerlig åtrå att hålla de fem reservanternas i Första kammaren förslag i värde, ehuru uppenbart är, att detta icke skulle föra reformen en tumslängd tramåt. För öfrigt är det anmärkningsvärdt att äfven dessa begge talaro :cke förnekade att det försvar vi nu ega är otillfredsställande; men så snart fråga blir huru det på ett bättre sätt skall ordnas, så underkännas ibärdigt de förslag som af regeringen sramläggas, utan att andra förslag framkomma i stället. Justitiestatsministern upptog vid Första kammarens sammanträde förliden Måndag till besvaranda grefve Hamiltons anmärkningar, erinrande om den besynnerliga företeelsen att grefve H. först nu sökt att ansluta sig till en mening som delades af andra; men den ställning som gretven nu intagit hade emellertid endast det resultat att bilda en vid klyfia mellan de olika åsigterna just under en tidpunkt då enighet framför allt vore af nöden. I Andra kammaren uppträdde endast kapt. Palander med åtskilliga anmärkningar mot den kungliga propositionen angående törändrade bestämmelser i fråga om roteoch rusthållsinrättningen vid sjötörsvaret; men talaren upp yste icke huru han ville hafva detta ordnadt, antagligen emedan han derom vid föregående riksdagar gifvit sina åigter tillkänna. Lektor A. Rundbäcks motion följde sodan och afsäg att inskränka beväringsexercisen till 60 dagar, ett förmedlingsförslag, som utan tvifvel är välment, men som ej röner några sympatier, enär åsigterna icke äro i det tall stridiga, att en så kort öfningstid i alla afsoenden är olämplig. Andra kammarens förhandlingar förliden Lördag afslutades med ett anförande af frih. Gripenstedt, som utan tvitvel gjorde ett djupt intryck, enär det från en högre synpunkt berör e situationen för ögonblicket. Talaren förhemligade ej att ställningen ingaf honom en viss oro. Endast under en förutsättning kunde regeringens beslut att nu sammankalla urtima riksdag för att ytterligare handlägga försvarsfrågan vara lyckosamt och leda will synnsamma resultater, nemligen att det förslag som framlades skulle vinna framgång. I motsatt fall skulle åtgärden vålla svårigheter af mångfaldig och kanske allvarsam art. VaSP