Göteborgsposten – 22 september 1871, sida 1

mig tillbringa de få dagar jag ännu har qvar att lefva hos dig! — Huru skulle något annat kunna komma ifråga, min älskade farbror! svarade Michaöl. — Endast på en dag eller två lemnar jag dig ännu, för att sedan hemta dig härifrån, hvarthän du vill och uppbjuda all min förmåga att komma dig att glömma, hvad du lidit och att förbli din tillgifae och tocksamme son. — I morgon skall du ju icke ha tid att känna ensamheten, här blir ju bröllop, om det verkligen skall ega rum här, nästintill ett sjukrum. Jag reser i afton härifrån till Åbo och återkommer om Måndag. Icke må du tro att jag äfven denna gång rymmer? tillade han småleende. — Nej, det tror jag icke, men jag tror att jag till en del misstagit mig på din stolta karakter, om du icke visar att du är starkare än denna fega fruktan, som nu beherrskar dig, en man, är värd de håfvor, som lyckan skänker honom, ännu mer genom att med tålamod och styrka försaka hvad hon nekar honom. Jag vet att du älskar denna flicka af hela din själ; hvad rår hon för att det var denne lycklige egaren af Muistola, som fick hennes hjerta. Det är en ädel man, väl värd en qvinuas kärlek, sådan som Annas; med uppsåt har han aldrig gjort intrång i en annans hvarken rättigheter eller lycka, och dessutom, — skulle väl du bli lyckligare, om du kunde hindra derag lycka? — Michaöl, tänk på din gamle farbror, var ädlare, var bättre än han var! — — förlåt dem båda deras sällhet, ja, ännu mera, visa dem att du är lugn och släder dig öfver deras klara framtidshimmel, på hvilken