man, och då de knackade på dörren, bad han dem, till deras stora förvåning, stiga in i detta hemlighetsfulla, förut aldrig så länge han behott det af någon annan än honom sjelf beträdda rum. Det första, som ådrog sig deras uppmärksamhet, var det stora porträttet öfver sängen. Men dagsljuset var redan svagt och den i sängen liggande gubben utsträckte nu sin hand emot dem och då Micheöl fattade den och varmt tryckte den i sin utbrast den gamle mannen i snyftningar, som en lång stund hindrade honom från att tala och äfven de andra kunde ingenting yttra för rörelse. — Ni har något vigtigt att meddela mig, käre Hiljanen, började Michuöl. — Ja, väl vigtigt, om ni så anser att det är, om en gammal man får stiga ned i sin graf med lättadt samvete eller tyngd af skuld och samvetsagg, som han nu är. Men sätt er nu här bredvid mig och ni med, magister! Hvad jag har att säga, kunnen I båda höra och det skall bero på er om den öfriga verlden äfven skall känna det. Han fäste sin tårfyllda blick på Michaöl med en ömhet, som om han varit hans son, men tillika som om han sjelf varit en son, hvilken väntade förlåtelse eller straff af en älskad, men rättvis fader. — Jag vill först berätta er en historia och höra er dom deröfver. Det lefde för många år sedan två bröder tillsammans i ett lyckligt föräldrahem. I yttre måtto felades dem intet och i inre voro de lyckligare än de flesta menniskor, ty de älskade hvarandra, som få bröder hafva gjort. När