Göteborgsposten – 21 september 1871, sida 1

dom kan vara klokt att benämna en farlig motståndares bandlingssätt med ett mera förskönande namn än det förtjenar, så medgifva vi gerna att åtminstone olika tankar om saken kunna finnas. Men det är icke ur någon sådan synpunkt som den framställts. Man förmenar att handlingssättet hos Andra kammarens majoritet samt hos de djupa leder at rotehållare, hvilka ingifva den törra mod att fortgå på den en gång beträdda banan, alltigenom skulle vara fosterlandskärlekens och oegennyttans. I följd deraf skulle de förebråelser, hvilka temligen allmänt riktas emot detta parti och i hvilka äfven vi deltagit, vara vtörtjenta och orättvisa. Låtom oss tillse, huru saken förhåller sig! För hvarje oförvilladt öga, som med lugn betraktar det allmänna politiska tillståndet i vår verldsdel, måste det framstå åtminstone som en möjlighet att vårt land skall kunna råka i krigiska förvecklingar med frem mande makter. Vi, för vår ringa del, anse det tillochmed sannolikt att vår sextioåriga fred ej kan bestå ännu i ett decennium, men om sannolikheten vilja vi ej vid detta tillfälle strida; vi äro nöjde blott man, hvilket man måste, medgifver oss möjligheten deraf. Det är den längsta fredsperiod, vår historia känner, och en bland de längsta som förefunniws för något land under någon tid. Redan häri ligger en yttre anledning för att frukta afbrott i densamma. Visserligen veta vi att det gifves husegare, som när de uppmanas att låta försäkra sina ej assurerade fastigheter med sjelfbeläten min hänvisa till att huset stått i 60 år utan att brinna och på den grund förmoda att det väl kan så fortfara under deras lifstid. En blick i de statistiska data, på hvilka assuransbolagen grunda sina probalitetskalkyler, vore emellertid tillräcklig för att öfvertyga denne husegare om att hans slutledning borde gå i motsatt riktning — att vådelden är nära i stället för fjerran. Vårt älskade fädernesland är i detta ögonblick en boning, hvars egare är utan törmåga att hindra krigets brandfackla från att nå densamma eller att släcka elden, när den tändts och hotar att förtära de bästa egodelar inom dess kamrar. Det är ock med dystra aningar för utgången, som sosterlandsvannen räknar antalet och mönstrar beskaffoenheten af do stridskrafter, hvilka skola skydda Sverige i farans ögonblick. Dessa stridskrafter utgoras af en ständig armå med hög krigsduglighet, men sör fåtalig att på ett kraftigt sätt bidraga till ett lyckligt resultat, och af en Åbeväringmed så brisuällig sältöfning att det företaller nästan som ett brott att ställa den emot en anfallande, fullt vapenkunnig fiende. Sambandet mellan dessa tvenne beståndsdelar i armestyrkan har äfvenledes hittills varit så löst, att den enas högre egenskaper ej, såsem meningen vid organisationen är, kunnat innetatta någon ersättning för den andres lägre. Att ett så beskaffadt tillstånd kunnat fortfara så länge som det gjort måste vi iillskrifva den omständigheten att flertalet inom vår nation resomnerat såsom husegaren i det an: törda exemplet: ÅFreden har räckt i 50 år — hvarför skulle den ej framdeles sortfara? Orsaken har således hittills legat inom det teoretiska omrädet, i bristen på insigt eller i sangviniska förhoppningar, huru man nu vill namua det, och genom forsynens nåd har nägon olycka under denna tid ej uppstått. Det senaste årets bändelser ha emellertid öppnat allas ögon. Med undantag för några få, såsom enskilte högst aktningsvärda men ur politisk synpunkt mindre beaktningsvärda personligheter, hvilka omsatta den eriga tredens teori snart sagdt såsom en politiskt religios dogm, har svenska nationen såsom sin mening uttalat att våra försvarskratter måste törstärkas. Folkrepreseptanterna hafva med en enhällighet, som är sörtjent af allmänt erkännande, voterat betydliga anslag till krigsmaterielens iständsättande och till specialvapnens forökande samt tekniska utbildning. Men vär regeringen begär fullmakt till utsträckning at de värnpligtiges ofningstid och till vidtagande af de åtgärder, gom skulle sätta stam och beväring i stånd att kraftigt samverka med hvarandra, då möter ett bleklagdt nej hennes framställningar. Man erkänner att beväringens öfningstid är för kort och att den måste förökas, mon man fäster för sitt bitall ett enda vilkor: indelningsverkets upphätvande eller dess ut strackning till all jord, äfven till deu 8. k. priviligierade och till städerna. Redan i detta rLoller ligger ett hinder för att anse motståndet mot indelningsverket från Andra kammarens sida härleda sig från en, i jemförelse med