Göteborgsposten – 21 september 1871, sida 1

I finska Skärgården ). Originalberättelse af Adalbert Lamberg. —— — Denne redlige, arbetsamme och kraftfulle yngling, som säkert skulle förvalta sitt pund till både sin egen och sina medmenniskors nytta, han eger icke en sten, met hvilken han kan luta sitt hufvud, under det den der rödvinsdrinkaren, baronen, är så öfverhopad med egodelar att de skulle ruttna bort i hans händer, om han icke gjorde sig af med det öfverflödiga, sade han för sig sjelf, under det han med vänskapsfulla blickar betraktade Michaål, hvilken han redan höll af, som en yngre broder och kanske ännu mera. På sig sjelf och sin egen fattigdom tänkte han sällan, den gamle hederlige magistern. Hvilken sten egde väl han sjelf att luta sitt snart af ålder trötta hufvud emot; hvilken lycka, hvilken njutning hade väl blifvit honom beskärd, under en tröttsam vandring genom lifvet? Jo, ögonblickets, några korta, snabbt flyende minuter af en lång töcknig dag. Och dermed var han nöjd, den lycklige! Det var redan efter solnedgången, då slupen lade till vid båthuset och de båda vännerna begåfro sg upp till gubben Hiljanens bostad. Den gamle låg till ängs, sade ) Forts. fr. N:e 218.