Göteborgsposten – 21 september 1871, sida 1

Första kammaren, öfverlägsen militärisk bildning, och andra omständigheter ädagalägga detta till fullo. Förhällandet mellan rotebonden och den indelte soldaten är, såsom en ledamot af sistlidne riksdag uttryckte saken, detsamma som emellan Runebergs Åvon Konow och hans korporal : -Som kära vänner får man dem ofta se, Och nästan lika ofta så träta de. De kunna möjligen gnabbag emellanåt, men blir fråga om skiljsmessa på allvar blir sorgen stor och icke minst på rotebondens sida. Så var åtminstone förhållandet till senaste tiden, och den talare vi syfta på, hr Casparsson, anförde såsom exempel att då under folkmötenas första tid i vår af indelningsverket hårdast tryckta provins, Upland, ett möte hölls, som till största delen var besökt af rotehållare, samt derstädes föredrogs den stående frågan på det nyliberala programmet: Bor ej indelningsverket upphätvas?, besvarades densamma nästan enhälligt nekande. Häruti har, vi medgifva det, nu skett en ändring och på de senaste till största delen af rustoch rotehållare besökta folkmöten, har svaret utfallit annorlunda. Hvilken är orsaken härtill? Icke ha dessa rotebönder baft tillfälle att göra en oförglömmelig resa til Ostpynton af Amag — till Schweiz, mena vi, och der råkat så förse sig på den schweiziska urbilden att de gerna försaka ett kraftigt försvar, för att kunna förverkliga detta ideal? Ack nej, man behöfver endast genombläddra redogörelserna tör förhandlingarne vid ett nyaste tidens folkmöte eller vid en session inom riksdagens Andra kammare för att inse att det ej är ideala sträfvanden, som förrycka synpunkten. Klart och tydligt framgår ur dassa att beskattningen är hutvudsaken. Man önskar fortfarande en stam, men dess kostnader skola bestridas enligt de grunder, hvarefter allmänna bevillningen u går. Den stora trågan om Sveriges försvar krymper sålunda samman till en skattelättnadsfråga och tör sitt bitall till fordran om ökad trygghet för vår ejelsständighet uppställa de det vilkor att ötriga samhällsklasser skola åtaga sig de skyldigheter, som rättsligt åligga dem sjelfva. Sent har denna länge predikade lära om önskligheten af indelningsverkets upphäfvande slagit rot hos Sveriges allmoge, och allt antyder att den ej heller skulle hafva rönt framgång, om ej de ekonomiska fördelarne vinkat 1 bakgrunden. Vi underskatta ej den frestelse som för innehafvare af roterade hemman och för deras målsmän vid riksdagen legat i utsigten om att få egendomarnes kapitalvärden ökade med 2 å 3000 rdr. Men förlorar väl egennyttan sin karakter derför att torklaringsgrunder till densamma kunna uppsökas? Och att man kallar handlingesattet med det namn, som det förtjenar, är ej endast rätt utan pligt då det gäller fosterlandet. Hvad som ökar det tadelvärda i saken är att man föregifver sig föra arbetarens, den fattiges, talan. Rustoch rotehållarne tillhöra den klass, som vår statistik benämner Åbergad. Skall väl det nu lända t. ex. fabriksarbetaren till tröst och båtnad att han får ertara, det burgna hemmansegare i ersättning för den förökade värnepligt som ålägges honom (fabriksarbetaren) erhållit ett kapitalvärde af tusentals riksdaler? Hvilka garantier finnas väl för att daglönaren vid jordbruket eller ens den forne rotebondens lagstadde tjenare skola genom en dylik skänk från öfriga samhällsklassers sida se sin ställning förbättrad? I trots af den utgång, som omröstningen om regeringens förslag erhållit, anse vi dock ej saken förlorad. Anau kan en otörrillad råttskänsla inom vår riksdag sätta en damm emot den egna fördelens högt gående vågor. Ect utskott utgör ej representanttörsamlivgen i sin helhet, och troligt är att den sköna barmonien mellan Andra kammarens uiskottsledamöter redan inom kammaren kommer att törbytas till en concordia discors. Väådrlekstelogrammet af mirdaran från