Göteborgsposten – 19 september 1871, sida 2

du icke sett detsamma så är du antingen blind eller dum. Förlåt det ordet! men nu är jag riktig arg, som James Wäderberg brukar säga. — Hålier af mig och — gifter sig med en annan? nej, så illa tror jag henne icke om. Jag tror snarare att jag varit blind, då jag trodde mig vara älskad och först försent fick mina ögon öppnade. — Så låt oss då icke onödigtvis tvista härom ! Jag vill emellertid berätta det lilla jag vet och sedan må du fatta ditt beslut. När dina bref med budet anländt från staden, dagen efter din afresa, blef det en uppståndelse som om fienden landstigit på ön, Wäderberg trafvade genast åstad till gubben Hiljanen, glömde till och med att taga sjöskumsjätten med sig och var den gången eriktigt arg, det kan jag försäkra dig, ty han svor den ena gången efter den andra ganska kraftigt öfver Åden förbannude pojken, som väl icke lärer varit någon annan än du sjelf. Fru Christina var komplett yr i mössan till att börja med, tog Anna med sig in på sitt rum och höll med henne en lång konferens, om hvars ionehåll jag icke har den dunklaste aning, men efter hvars slut hon syntes något lugnad öfver anledningen till din plötsliga afresa. Förmodligen har väl Anna också hört de der olycksbringande orden och berättat dem för fru Christina. Anna sjelf var lugn och tyst, men djupt bedröfvad, det kundo man se. Trots sin egen smärta, kunde hon icke låta bli att till mig uttala sin förvåning öfver det oerhörda u;pseende, som ditt försvinnande åstadkom, och hvilket på sätt och vis tvcktes ntgöra en tröst för henne. (Forts.)