Göteborgsposten – 15 september 1871, sida 1

AWAW—k ——— . :LT 5öe — storna till utskottsvalen, plötsligt har upphört. En gifven följd deraf blef att frih. Stjernblad icke invalts bland de elektorer hvilka bemyndigats att upprätta vallistan å Första kammarens ledamöter i det särskilda utskottet, i hvilket icke samma personer som vid sisttörlidne riksdag nu blifva insatta. När ifrågavarande val försiggått, om Fredag, kan man således på siffran beräkna huru stort det skånska partiet är i Första kammaren. Af underordnadt intresse är deremot den kuriösa ställning som brukspatron Bergstedt såsom utgifvare af veckoskriften Samtidenintagit i afseende på försvarsfrågan. Det är ytterst svårt att af de hittills producerade trenne artiklarne ens gissa hvad denne ordfyndige författare egentligen vill. Så mycket kan man dock af hvad som yttrats sluta sig till, att han sannolikt är en förslagets vedersakare, men omöjligt är att ana hvad han vill töreslå i stället. Visar det sig nu att Första kammarens majoritet i det hufvudsakligaste biträder det framlagda förslaget (jag har hört sägas att man vill befria rustoch rotehållare från skyldigheten att bygga torp, mot det att de erlägga en viss årlig afgift hvaraf en ny byggnadsfond skulle bildas), så kommer hr Bergstedt i opposition med majoriteten och då torde han antingen sluta sig till det skånska partiet, eller bilda ett parti i hvilket han blef ensam medlem. Ansträngningar göras för åstadkommande af någon slags opinionsyttring rörande olämpligheten af att för försvarsfrägans behandling sammankalla urtima riksdag; men om en sadan opinionsyttring skall göra effekt, måste initiativet tagas af någon representant med anseende och som ej tvekar att sätta det på spel; men en så konstruerad representant torde ej vara lätt att finna. Första kammarens ledamöter torde väl, enär de icke uppbära något arvode, anse det obeqvämt att nu besöka hutvudstaden och nödgas vistas här någon tid. Men ändå skall det ganska säkert ej falla någon af dem in att öppet klandra en åtgärd, som åsyftar — utgången må nu bli hvilken som helst — att få en fråga af största vigt för vår framtida trygghet på ett tillfredsställande sätt löst. Andra kammarens ledamöter uppbära arvode och resekostnadsgodtgörelse, och ha säledes ej skäl att klaga ötver riksdagskallelsen. De ledamöter af denna kammare, hvilka tillhora den egentliga allmogen, förbruka längt itrån dagarvodet här, och vid de nu pågående landtmannaarbetena lägga de i alla tall icke någon hand sjeliva. Skulle dessa anse att staten lår vidkännas en dryg utgift tör urtima riksdagen, så kunna de lätt deri åstadkomma en ej obetydlig lindring genom att afsäga sig dagarvodet och resekostnaden. Föreslås en sådan ätgärd, så är jag viss om, att de ledamöter, tör hvilka arvodet är en bisak, genast skola dertill samtycka. Den tidning i hufvudstaden som egentligen mest haft att förkunna om urtima riksdagens obehoflighet, kan väl ej gerna förneka att den — riksdagen — erbjuder rika materialier för en mängd tidningsuppsatser, direkt och indirekt inkomstbringande, isynnerhet för den som just slagit sig på femörespolitiken. Med den tidningens intresse kan det dock vara förenligt att til komplett evidens deduceraurtima riksdagens obehoflighet och möjligen dermed vinna några anbangare och losnummersköpare. Men för alla andra är det uppenbart en stor fördel, att en fräga af stor vigt, den största organisationafräga som i vårt land sedan 1809 förekommit, gores ensamt till föremäl för riksdagens behandling — den må nu blifva löst eller icke. I senare fallet hvilar ansvaret på dem, hvilka af egennyttiga beräkningar motverkat lösningen, Att den allmänna välmägan i hela landet på ett ganska tilltredsställande sätt ytterligare blifvit, om jag så fär säga, förkroppsligad i Andra kammaren, kan ej sornekas. Många af dess ledamöter hafva under de fyra manader som förflutit efter den lagtima riksdagens afslutande särdeles iögonentallande tvilltagit i vigt och fyilighet, ådagalaggande ojälakrigt, att om de under tiden än torsjunkit i ett djupt begrundande huru forsvarstrågan skall blitva lost, så har det dock alldeles icke menligt inverkat på deras kroppsliga välbefinnande. Ehuru den nionde kaptenen i ordningen vid regementet, har hr Mankell nu uppnått en större embonpoint än den sylligaste majoren i hela svenska armen, och alla yttre tecken antyda att br Mankells utveckling på detta område är i tilltagande. Representanten från det bördiga Wingåker, hr Lars Ersson, har ätven blivit frodigare och utgör en lefvande protest mot det myckna ordandet om den svenske !