Göteborgsposten – 15 september 1871, sida 1

Det är omöjligt att beskrifva Michaöls känslor vid åhörandet af detta enda ord. Han slungade en blick efter den stackars ljushåriga pigan, som hade hon varit en furie, hvilkea kastat en eldbrand i hans ansigte. Alltså hit hade då ett hånande, välmening hycklande öde fört honom, just hit, för att ännu en gång rätt djupt känna huru fattig och olycklig han var. för att rätt klart inse huru afundsvärd och lycklig denne Muistola-herre, denne förhatlige, okände rival var, just till det ställe som han mest i hela verlden hade velat undfly. Hans första tanke var att genast resa sin väg, öfverlemnande åt Gudarne hela Strömlingska träaffären. Men hvar till skulleväl det tjena? sade han till sig sjelf. Ingen här känner ju min plåga och om någon kände den, så skulle han endest skratta åt min vrede. Nåväl, så kom då allt på en gång för att härda mig, för att vänja mig vid den lott, hvilken det vill tyckas nu en gång för alla blifvit min. Hvarför icke på närmere håll skärskåda detta storartade gods och dess oemotståndlige egare? från djupet af min ringhet vill jag en gång, med ofantlig vördnad och obegriplig beundran se upp på dessa båda ting, som gälla så högt här i verlden att iotet kungadöme skulle vara mig mera värdt. Åh, nej! -— sade han och försökte att hånle, de äro för mig ingenting värda, — icke en pris snus, tillade han med ett konstladt skratt. Han gick nu genom grinden, genom pilalläen, fram till gården. Ingen syntes i fönsterna, som voro utan gardiner och öfverstrukna med krita, till tecken att ingen bodde der, åtminstone icke åt gårdssidan. Grinden till