Göteborgsposten – 15 september 1871, sida 1

trädgården stod öppen och han gick in. De blommor, som sågo så prydliga ut från landsvägen, voro blandade med högt ogräs och gångarne voro nästan igenvuxna. Han fortsatte sin vandring mellan hoptrasslade krusbärsbuskar, öfver högar af nedfalina löf från förra hösten, hvilka hade lemnats att här föruttna, förbi ett litet drifhus, hvars alla rutor voro iuslagna och hvars inre utgjorde ett kaos af tomma, sönderslagna blomkrukor, en mängd söndriga trädgårdsredskap och allt möjligt dylikt skräp. All denna oreda, detta förfall och tecken till vårdslöshet verkade besyunerligt lugnande på hans upprörda sinne; han tyckte sig liksom hafva mindre skäl till afund och nästan blidkad sade han till sig sjelf: — Hvilken gudlöshet att låta allt så förfalla! Hvad en ordnande hand skulle kunna göra detta ställe gudomligt vackert och trefligt! Byggnaderna äro så godt som nya och trädgården kan icke vara många år gammal. Han kom nu till brädden af en liten å, som slingrade sig utmed trädgården och utgjorde en naturlig gräns mot de på andra sidan befintliga ängarne och åkrarne. Här satte han sig ned och började tankspridd kasta blad och qvistar i vattnet, med ögonen följande dem tills de försvunno bakom ett utskjutande staket, som skilde trädgården från de rödmålade ladugårdsbyggnaderna, och utan att han märkte det sjelf — gret han i sin ensamhet ut sitt hjertas sorg. Plötsligt hörde han alldeles tätt bakom sig ett gällt hvisslande på en hund och namnet Jeppe flera gånger upprepas. Då han vände sig om, såg han en ung man