Göteborgsposten – 15 september 1871, sida 1

sig, klädd i ridstöflor, sporrar och ridspö, en liten engelsk mössa på hufvudet och små husa mustascher kring den gladt leende munnen. Allt förenade sig nu på en gång att ytterligare förvärra hans vresiga sinnesstämning. Den främmandes lyckliga och vänliga utseende stack för bjert af mot hans eget lynne för tillfället; en till utseendet icke ogrundad fruktan för dennes stora, långhåriga fågelhund, som i yra språng, under betänkligt skällande, rusade emot honom samt slutligen förargelsen att ertappas med stora tårar, strömmande utför kinderna, gjorde honom allt annat än angenämt stämd mot de båda störarne af hans enslighet. — Ursäkta, min herre, sade den främmande, ni mår kanhända illa! — Kan jag vara er till någon tjenst? — Jo, om ni godhetsfullt skulle vilja hindra det der odjuret från att äta upp mig lefvande, svarade Michzöl ovänligt på hans höfliga fråga; men hvad mitt illamående beträffar, så önskar jag helst kurera det sjelf. — Det der är intet odjur, utan en stor, sedig jagthund; han är glad, han liksom jag och fröjdar sig öfver sin frihet, alldeles som jag och vi hade ingendera för afsigt att på något obehagligt sätt störa edra betraktelser. Jag ber er derför att ni, utan omsvep följer er smak och betraktar er som hemma här. Kom, Jeppe! — Ni är alltså värd här på stället, min herre? sade Michaöl, med ett spotskt leende mönstrande den andre från hufvud till fot. — Ja, min herre. (Forts.)