Göteborgsposten – 15 september 1871, sida 1

Att betvifla t. ex. försvarskrigets berättigande vore blasphemi. Nationen såväl som individen har pligt till att hindra det våld och orätt röna framgång i vår verld, och när erhålla de kraftigare maning att uppfylla denna törpligtelse än då våldet riktas mot dem sjelfve och då det förnuftiga hos dem, personligheten, sväfvar i fara? Kriget är för öfrigt nationernas stora rättegång. Äfven den mest fredsälskande enskilte kan stundom finna sig föranlåten att låta domstolen slita en tvist mellan sig och en motpart. Ingen af dem behötver dervid befiona sig in mala fide. Rätt och orätt äro så blandade i denna motsatsernas verld, att det ofta är svårt att finna på hvilken sida det mera af rätt, det mindre af orätt, befinner sig, och den menskliga uppfattningen är en spegel som återgifver tingen ännu ofullkomligare än de i sig sjeifva äro. På samma sätt kunna ock emellan hela folk meningsskiljaktigheter uppstå vid hvilka hvardera parten anser sig ega rätt och detta så klart och fullständigt att ett uppgifvande at rättsanspråket företaller honom vara att svika sanningens sak. Så har skett så långt historiens minne går, så sker än i de dagar som äro. I en punkt visar sig likväl ett framåtskridande. De frågor, som nu väpna folken emot hvarandra, äro af högre art och mera genomgripande betydelse än tillförne. Det blir alltmer och mer omöjligt att en furstes personliga ärelystnad eller tomma etikettfrågor eller ens begäret att öka undersåtarenumerären med några tusen själar förmå att hetsa folken till strid. Maningen, väckelsen till kriget måste numera utgå från folket sjelft: de krigiska företagen måste hvila på nationel grundval. Fantomer kunna olyckligtvis, såsom ofvan nämnts, ännu träda i verkliga anledningars ställe, men folkens stigande bildning både på det moraliska och det intellektuela området skall göra detta fall allt sällsyntare. Krig skola således förekomma mera sällan, men skola de väl alldeles upphöra? Dertill fiones efter vårt förmenande ej någon utsigt ännu för menniskoåldrar. De flesta stater ega för sin nuvarande sammansättning ej någon naturlig grund; det är slumpen eiler våldet som afstuckit deras geografiska gränser, och i högst få länder sammanfalla, såsom förhållandet borde vara, nationens och statens begrepp med hvarandra. För 1815 års Wienerkongress, när den i klump ordnade vår verldsdels politiska förhållanden, var nationalitetens stora tanke obekant eller åtminstone icke erkänd. Provinser eller bela länder bortskänktes utan befolkningarnes hörande, och utdelningsgrunden låg endast i den andel, som de särskilte furstarne tagit i motståndet mot Frankrikes verldseröfrande planer. Om frände kom att sammanbo med frände betydde vid detta storskifte mindre; det var de undersåtlige själarnes antal som ensamt föreföll regenterna vara af vigt. Vår tids politiska sträfvande i det yttre går hufvudsakligen ut på en revision af detta Wienerfordrag. Man sträfvar efter en naturlig grundval för statsbyggnaden i stälet för den godtyckliga, hvilken konferenser af, furstar och diplomater uppfört. Så har nationalitetsprincipen blifvit den nya tidens lösen, driffjedren i utvecklingen, framtidstörhoppningarnen fotfäste. Skulle någon gång ett sådant samhällstillstånd kunna tillvägabringas, i hvilket intet tolk med sjelfständigt statslit såge medlemmar af sin nation lyda under främmande välde, vore utan tvifvel ett stort steg taget till betästande af verldens fred. Liksom den enskilte, hvilken vunnit harmoni och frid inom eget bröst, blir benägen att lefva i öfverensstämmelse och fred med andra, så är det ock med folkpersonligheterna. Om likväl ens i detta fall freden blefve Åevigt stående, derom våga vi ej protetera. Sådane funderingar vore ej heller af någon praktisk vigt, ty ännu har icke det främsta vukoret, erkännandet af nationalitetens rätt, blitvit allmänt uppfyldt. Ännu bor dessutom i vår verldsdels öster ett folk, som af Europas i uppkomst stadda nya folkrätt är temligen oberördt och som gerna mekaniskt fogar till sitt ofantliga välde hvarje nation, som händelsen ställer hjelplös i dess väg. Och ännu har ej vår verldsdel hemtat sig fråa det krig, som förts af dess tvenne mest bildade folk — ett krig uppkommet af sådane anledningar, att om de otficielt anförda grunderna skulle anses för de verkliga, man kunde tro sig återförd århundraden tillbaka i tiden. Or a 2 Ä AA