Göteborgsposten – 15 september 1871, sida 1

Göteborg d. 15 September 1871. Hvem minnes ej från sina barndomsdagar huruledes man lekte krig? Det hände härvid såsom annars att man tröttnade på leken, och snart förnams lystringsordet pax(den vanliga maningen til fred inom pojkskaran ur latinskolan) inbjuda till fredslut och hvila. Ottast uttalades ordet först af någon liten öfversittare, hvilken tillfälligtvis haft framgång i striden och som nu på höjden at trumt kände behof af att få hvila ut på sina lagrar. Men det parti, som dragit det kortare strået, var nu allt annat än fredligt stämdt. Det trodde på att lyckans hjul kunde vända sig och den vevga fred, om hvilken en sangvinisk åskådare i fredsmaningens första ögonblick kunnat drömma, förbyttes snart i en tvekamp, bittrare, skarpare än någonsin förut. Sorgligt att säga förnyar sig i staternas lif ett skådespel något likartadt med det, som förekommer i barndomens lekar. a gloire, rla revanche äro känslor, som visserligen blitvit förstorade och, förädlade, men hvilka till sin rot äro enahanda med dem, som ingjöto ny kraft i den kämpande skolgossens arm. Redan i dessa känslor, dessa instinktlika dritter, ligger emellertid ett hinder för törverkliganlet af förhoppningarne om hvad hr Jovas Jonasson i Gullaboås kallar en evigte siående fred. Folkenasj krig kunna dock äfven hafva förnuftiga ändamål, eburu detta är något som vanligen förbises af våra blinda fredsapostlar.