Göteborgsposten – 14 september 1871, sida 1

4. Resan. Följande dag, tidigt på morgonen, begaf sig Michal åstad på sin expedition, den första i den vägen han någonsin varit med om. I brist på ångbåtslägenhet, passande för tillfället, måste han begagna skjuts. Det finnes ingenting i verlden, som är mera egnadt att på samma gång egga eftertanken till betraktelser och fördjupande i sig sjelf samt mera störande inverka på det behagliga fortsättandet af dessa betraktelser, än att befinna sig stadd i framåtskridande rörelse vid sidan af en sömnig skjutspojke efter en trög häst, som oaktadt all yttre uppmuutran, likväl gör sig döf för vår brinnande längtan att hinna till ett önskadt mål. För hvarje släng af piskan, som vanligen icke träffar ryggen, utan luften i trakten deromkring, viftar han endast med svansen och vänder hufvudet något åt sidan för att med en föraktlig blick säga oss: Hvad tjenar det der till? det går i alla fall icke fortare för det. Iogen må heller undra på denna dystra hallstarrighet, ty på hela Guds gröna jord finnes väl ingen sorgligare lott, än en poliskonstapels eller en skjutshästs, ingen ställning i samhället, som mindre uppmuntrar till förökade ansträngningar. Denna perpendikelartade rörelse fram och tillbaka emellan tvenne gifna och för alltid bestämda, oföränderliga punkter, utan tillstymmelse till någon annan variation än den, af hvilken till och med gamla ur hafva att fröjda sig, nemligen att någongång olofligen och alldeles i strid med föreskrifterna, tvärt stanna. måste vara outgrundeligt ledsam.