Göteborgsposten – 14 september 1871, sida 1

——— ———— — För ett af ålder fritt folk, som högt skattar sin sjelfständighet, finnas få angelägenheter, som med denna täfla i vigt. Väl ligga folks och länders öden i den Allsmäktiges hand och tryggast är det land, der sann gudsfruktan bor. Men liksom ingen seger vinnes utan kamp, så bevarar ej heller ett folk sin sjelfständighet, der den ej med kärlek och oflervillighet vårdas. I likgiltighetens ro fostras icke den kraft, som består i pröfningens tid. Med den rätt, Grundlagen mig tillerkänner, har jag särskildt för denna vigtiga angelägenhet nu påtfordrat Edert sammanträdande, hvarigenom möjlighet beredes att redan under nästa år begynna genomförandet af den nya ordningen. Ett år kan i ett folks historia betyda oändligen mycket; och betänkligt är att till en osäker morgondag uppskjuta hvad som redan i dag kan göras. I de förslag till försvarsväsendets ordnande Jag vid detta tillfälle, enligt Grundlagens bud, låter till Eder öfverlemna, äro intagne föreskrifter, afsedda att inom den hufvudsakligen på indelningsverkets gamla grund hvilande stamtruppen utveckla en ökad befälsduglighet. ende å rotehållet och rusthallsinrättningen sådana bestämmelser föreslagna, hvilka af sakens egen natur och billigheten kunna synas påkallade. De anmärkningar, som i dessa hänseenden gjordes mot de vid senaste riksdagen framlagda förslagen torde derigenom äfven hafva förfallit. Förlitande mig på Eder högsinnade uppfattning af hvad fäderneslandets väl krätver, hoppas Jag, att den tid, I nu kommen att egna åt detta, tör Eder förut ingalunda främmande ärende skall genom detsammas bringande till en slutlig lösning, långt ifrån att vara förspilld, medföra åt en hvar af Eder tillfredsstallelsen af uppfyllda pligter, åt fäderneslandet lycka och trygghet. Det urtima Riksmötet förklaras härmed af Mig öppnadt ; och törblitver Jag med all Kongl. nåd och ynnest Eder, Gode Herrar och Svenske Män, städse välbevågen. Talmannen i Första kammaren grefve LVagerbjelke yttrade till H. M:t följande: S. A. K. Med känsla af sann tillgifvenhet anhåller Första kammaren att inför E K. M:t få frambära uttrycken at sin underdåniga vördnad. I sammanhang härmed äro i afseDå riksdagen nu för första gången, efter antagandet af den nya riksdagsordningen, samlas till urtima möte, blifver vigten af detta möte dubbelt betydelsefull såsom afseende lösningen af en fråga, som berör grunden för fäderneslandets yttre oberoende och frihet, på samma gång den fordrar nya ansträngningar af landets alla söner. Att en sådan fråga, då den af tidshändelsernas påträngande makt först väcktes, skulle framkalla skilda meningars strider angående sättet för dess lösning, är lika naturligt som det är obestridligt, att den anda, som från fordomtima lifvat Sveriges fria folk, visat sig fortfarande lefva, genom den enstämmighet, hvarmed det stora målet, fäderneslandets försvar af alla önskas och eftersträfvas. Denna anda är ock en säker borgen, att hvad den önskar och eftersträfvar äfven skall uppnås, och att den föregående striden skall sluta icke med splittrade meningar, utan med det bästas seger, grundad på fullständig utredning och allmän insigt. Att söka härtill, efter bästa förmåga, bidraga har Första kammaren alltid ansett för en fosterländsk pligt och en sann ära. Lifvad at sådana känslor och med tat gående önskan om lycka och välgån och Fädernesland, anhåller Första kam dånigst att i E. K. M:ts nåd vara innesluten. Talmannen i Andra kammaren, erkebiskop Sundberg vände sig till konungen med följande ord: en från hjerg för Konung maren underoch ynnest städse få S. A. K. Enligt E. K. M:ts vilja skall denna urtima riksdag änyo behandla den stora frågan om förstärkning af rikets försvar. Måhända har hon alltför länge fått vänta på en nöjaktig lösning. En vinst har dock dröjsmålet medfört. Hela vårt folk inser numera förstärkningens nödvändighet, så lifligt det än önskar att åt det fredliga arbetet uteslutande egna sina krafter och för evärdelig tid undslippa krigets elände. Menskliga önskningar kunna icke alltid uppfyllas. Våra dagars förhållanden ställa dessutom med synnerligen skarpt allvar den gamla påminnelsen om beredelse till krig såsom vilkor för fred till hvarje folk, som i ett sjelfständigt fädernesland vill åtnjuta fredens välsignelser. Att samma påminnelse också redan blifvit af svenska folkets ombud behjertad, torde den sist hållna lagtima riksdagen redan hafva klart ådagalagt. Med sällspord enhällighet beviljades då betydliga anslagssummor till vapen och befästningar; endast om armens framtida organisation uppstod tyvärr en meningsskiljaktighet, som för tillsället icke kunde utjemnas. Huruvida i sist berörda afseende resultatet nu blifver lyckligare, skola de kommande veckornas öfverläggningar och beslut utvisa. Andra kammaren frambär emellertid både af pligt och böjelse inför thronen sin underdåniga försåkran om osviklig trohet och särskildt om en samvetsgrann pröfning af de nya förslag, som komma itt framläggas, samt anhåller derjemte att i E. K. M:ts nådiga ynnest städse få vara innesluten. Eter talens slut, och sedan hvardera talnannen framträdt samt af statsrådet och cheen för landttörsvars-departementet Abelin, mottagit de förslag och framställningar, hvilka skola blifva föremål för kamrarnes ötverläggaungar, voro ceremonierna vid urtima riksdasens öppnande afslutade. Före detsamma hade kamrarne haft samnanträden som öppnades inom Första kammaen af frih. Sprengtporten och inom Andra ammaren af br L. J. Hierta såsom åldersrdförande. De tal, hvarmed dessa herrar, var och en inom sin kammare, helsade de örsamlade ledamöterna, lydde, enl. P. T., såunda: