Göteborgsposten – 14 september 1871, sida 1

—— —— 2C— ——7— EEE af frih. Sprengtporten; Nine Herrar! I en tidpunkt, da, till följd af inträffade verldshändelser, det blifvit en litsfråga för alla folk, att ordna sitt nationa försvar på ett sätt, som må anses betryggande för deras fiid och sjeltständighet, har denna urtima riksdag blifvit inkallad, för att, i hvad värt älskade fosterland rör, befordra samma makthåliggande fråga till ett slniligt atgörande. Och då det, enligt Riksdags-ordmwogen, tillkommer mig att inleda denna högtärade Forsamliugs otverlaggnibgar, tillåter jag mig med tillförsigt uttala en förhoppning, som deias af oss alla: att ue beslut, som riksdagen går att fatta i denna fosterländska angelägenhet, må komma att motsvara föremälets vigt och bära pregeln af det förtroende till egen krast, som aldrig svikit svenska tolket, och som detsamma, ur alla synpunkter, ar fullt berättigadt att hysa. Med dessa tänkesätt, helsar jag begynnelsen af Första kammarens arbeten och förklarar dagens samkomst öppnad. Andra kammaren helsades af hr Hierta såsom älderspresident välkommen, med ett tal, hvari uttalades den Önskan, att de öfverläggningar och beslut rörande den vigtiga fråga, för hvars behandling den urtima riksdagen blifvit sammankallad, måtte lända till ett alskadt fosterlands välgång. Derefter atsändes de öfliga deputationerna för att hos K. M:t begara tillsättande af talmän och v. talmän. Vid återkomsten helsade grefve Lagerbjelke Första kammaren med töljande ord : Mina Herrar! Då H. M. konungen nådigst behagat utse mig att äfven under denna Riksdag vara talman i Första kammaren, anhåller jag att tå inleda utötningen at detta ausvarsfulla värt med en enkel och upprigtig önskan om lycka och framgång tör Kammareus nu förestaende arbeten till ett alskadt sosterlands väl. Föremålet för dessa arbeten är icke nytt, ej heller kammarens åsigter derom rrifvelakuga. Via ue flera föregåenue tilltällen, då den stora frågan om försvarsverkets ordnaude varit under prötving, har det icke lyckats att genomföra dess losning; men huru stridiga inom riksdagen meningarne angaende sättet än må hafva varit, — högt ötver alla meuingsbrytningar stär alltid i hvarje svenskt hjerta vissheten, att Svea folk kan, vill och skall försvara sitt land. Litvadt at deura visshet, skall arbetet allt mer öfvergå från strid till ädel tätlan och det gemensamma målet sålunda vinnas, då Sveriges folk icke allenast kanner inneboende lust och kraft att värna trihet och oberoende, utan ätrven vet, att denna kraft vunnit den ökade styrka, som ett väl ordnadt användande ensamt förlänar. Med djup öfvertygelse om sanningen häraf anhåller jag vordnadsfulit att i Herrarnes vänskap och förtroende få vara innesluten. Erkebiskop Sundberg ställde till Andra kammarens ledamöter, etter det hr Hierta med ett kort tal till honom öfverlemnat talmaasklubban, följande helsningsord: Mine Herrar! Emot förmodan intager jag på grund af K. M:ts nådiga vilja ännu en gäng Anura kammarens talmansstol. Jag vågar tro och hoppas, att det sker ätven med edert bitall, ty edert vänliga afskedsord för fyra månader sedan var på samma gång ett lika vänligt välkomstord, hvilket ock idag blitvit ånyo upprepadt. Genom oväld under ärendenas föredragning vill jag fortfarande bemöda mig om att bibehålla det gamla fortroendet orubbadt. Denna riksuags arbete skall, såsom vi veta, inskränkas till behandlingen af en enda fråga, hvars vigt likväl tager den sorgfälligaste omtänksamhet i anspråk. Man har på många ställen i landet velat redan i förväg bidraga till hennes lösning genom folkmöten, som uttalat hvarjehanda opinionsyuringar. Utan att frankånna dylika möten det värde, dei atskilliga fall möjligtvis ega, torde den sakutredning, som vid dem förekommer, i allmänhet få anses sasom föga tillfreusstallanue. Men dermed må forhalla sig huru som helst, så ordnar samhället sina angelågenheter oberoende af tillfälliga opinionsyttringar, och dess lagliga representanter fatta med tull sjeltständighet sina beslut. Matte de besluten nu och alltid landa fäderneslandet till vältärd! Något annat mål kunna vi icke hafva för Ögonen, då vi här gå att fullgöra vår pligt. Med visshet härom och med förtröstan på edert välvilliga understöd vid utöfningen af den befattning, som blifvit mig ombetrodd, nedkallar jag öfver det förestående arbetet Guds välsignelse. Första kammaren utsåg enhälligt till sin sekreterare riddarhus-sekreteraren C. O Brakel.