Göteborgsposten – 13 september 1871, sida 1

i Så Ull vida aro de 106 i Andra kam maren i bättre ställning än hr X, att de ej ionehafva några fräleeräntor att inkassera och behöfva således icke råka i samma förlägenhet som hr X. Den är väl i alla fall ej så ringa sedan de 106 erhöllo del af krigsministerns förslag till försvarsväsendets ordnande, genom hvilket försvarsfrågan obestridligon kommit på en för dem lika oväntad som oangenäm ståndpunkt. Under landtbruksmötet i Göteborg samlades enligt träffad öfverenskommelse ett ej obetydligt antal ledamöter af Andra kammaren och tillhörande landtmannapartiet, för att under grefve Arvid Posses ledning uppgöra en operationsplan med hänsyn till den förestående riksdagen. Någon tid förut bade det blifvit definitivt afgjordt att grefve Posse ioke skulle efterträda biskop Sundberg såsom talman och den förres ovilja mot den nuvarande ministören hade derigenom ytterligare ökats. Vid det antydda sammanträdet olverenskoms utan svårighet att hurudant krigsministerns förslag beträffande lindringar i afseende på indelningsverket än måtte vara, så skulle det förkastas och i följd deraf ministren falla. Men nu möter svårigheten att kunna uttänka någon giltig förevänning att förkasta förslaget, holst det icke kan förnekas att de största olägenheterna som vidlåda indelningsverket såsom ett realonus, genom nämnde förslag undanrödjas ; icke heller att all den till rotering och rustning indelade jorden får ett ökadt värde om förslaget antages. Den stora svårigheten för landtmannapartiets 106 ligger deri, att de icke våga framkomma med sin innersta tanke, den nemligen att de äro afgjorda motståndare till den utsträckta värnepligten; ty om de yppade detta motstånd, så skulle de i samma ögonblick tillvitas ett oärligt tal, när de så otta ordat om ett försvar grundadt på allmän folkbeväpning. Visserligen är det möjligt, att de 106, eller rättare sagdt deras ledare, hysa någon förhoppning att Första kammaren skall förkasta krigsministerns förslag derföre att det innebär för stora lindringar; men en sådan utgårg af frågan är mer än problematisk. Det är antagligt att de som äro med om agitationen mot indelningsverket skola åberopa resolutionerna på folkmötena. Men hvad ha väl de aldra flesta ibland dessa varit annat än helt enkelt rotehållarsmöten? Resolutionsmännen hafva i första rummet tillgodosett sitt eget intresse. I många trakter med hundratals jordegare har ortens riksdagsman — i regeln en af de 106 — utlyst ett folkmöte, till hvilket kommit ett fåtal, ett mindre antal, omkring 50, mellan 50 och 60 personer. dervid rotenällarne gifvit utslaget. Först på de senare mötena har mantalet uppgifvits större. Ingen enda tidning har, såvidt jag kunnat inhemta, anmärkt att de vid mötena rärvarande alldeles icke stått i proportion till de frånvarande jordegarne, ehuru denna omständighet obestridligen är af synnerlig vigt. Vill man såsom regel uppställa, att de som infiuna sig vid ett möte uttrycka opinionen och att de fattade resolutionerna alltid öfverensstämma med den, till hvilka befängda resultater skall man ej då komma? Om ett absolut värde skulle tillerkännas rotehållarmötena nu, och om de der fattade besluten om indelningsverkets afskaffande eller aflösning på vissa år och på vilkor som ensamt för rotehållarne vore fördelaktiga skulle tillerkännas någon befogenhet, derföre att besluten dekreterats af rotehållarne, hvars anspråk är att frikallas från en gravation som vidlåder den jord de törvärfvat sig, så vet jag sannerligen icke hvarföre ej t. ex. alla som ega fastigheter besvärade med andra gravationer, t. ex. inteckningar, skulle kunna samlas till möten — utan tvifvel talrikt besökta — och dervid helt enkelt dekretera att alla gravationer skola aflösas på vilkor ensamt förmånliga för fastighetsegarne, Rotehållarnes 106 målsmän åtminstone borde ej ha något att häremot invända. Men om vidare alla som icke äro jordegare skulle samlas till möten och dervid enligt ÅInternationales princip-program af 1869 dekretera jordens konstituering såsom kollektivegendom?, hvad skulle väl då de 106 säga? Naturligtvis: det är höjden af oförsynthet, det är kommunism. Nå ja, de 106 drifva, jag hoppas omedvetet, också en kommunistisk sats, och drifva den ganska obesväradt. Emellertid ha vi nu do 106 och flera till är, och det förefaller mig så, att de se myoket betänksamma ut — icke alla förstås, ty land de 106 tillhör ett stort antal gruppen Diptera pulpara, som icke har någon sjeltstänlig verksamhet, men söker ett godt läge för in vidare utveckling. I atton återkommer den del af Stockholms sarnison som deltagit i den stora fältmanövren Skåne. Den har, så mycket är redan beant, ådagalagt äfven de indelta soldaternas thållighet, naturligtvis till stor harm för dem, vilka framställt dessa soldater som oviga, ungsotade gubbar. Det har äfven visat sig tt de stora manövrerna utförts just i den nest oländiga trakten af Skåne, hvarigenom åde marscher och transporter af krigsmateielen ytterligt försvårats, men att allt gått unktligt för sig. Af tidningarne bar jag sett att någon af o kungliga personerna, jag tror prins Oscar, illbringade en natt på Skeinge. Hvem som u eger denna egendom känner jag icke; men å tjugotalet fick den en viss ryktbarhet geom ett yttrande af Carl XIV Johan. På en —h— 477242 1 ooo OO PN DD — — — L!mn 2— Å Å