Göteborgsposten – 12 september 1871, sida 1

———24a— —R — — ställning än hittills; följes det icke — och det förekommer mig sannolikast — så blir partiets ställning oförändrad, visserligen med en viss numerisk makt, men utan anseende. Af det uyss anförda synes att landtmannapartiet förlorat ett kraftigt stöd inom tidningspressen. Landtmannapartiet har emellertid fått offert om en ny organ inom tidningspressen. Annars är det vanligt att ett parti sjelf söker sig en organ, då det anser sig deraf vara i behof. Den erbjudna organen är dock ingen annan än Dagens Nyheter. Nämnde tidning började redan i Mars att strö rosor för landtmannapartiets Åmest framstående medlemmar, låtande dem veta att de nya pennor som stå oss (Dag. Nyh.) till buds äro allt annat än slitna och gamla. Tre dagar derefter erhöll visserligen chefen för det parti som utgör Andra kammarens majoritet, hr Arvid Posse en sträng tillrättavisning för det att han vågat, rörande anslaget till Karlskronas befästande, tala och rösta mot sitt eget parti och med regeringen samt den innersta viljan, hvilket antyddes böra ha till följd vatt hr Posse snart blir en general utan arm6, med en säker reträtt om icke precis i Karlskrona, så i Malmö-. Landtmanvapartiets förmente chef måtte dock icke hafva närmat sig Dagens Nyheter eller tidningen ej ansett hans protektion behöflig, ty en månad derefter fick han en ny upptuktelse för det han ansågs ej ämna Vjalla färgen, och ej vilja gå in på indelningaverkets aflösning på de vilkor som landtmannapartiet fordrade. Grefve Posse kastades derföre öfver bord, men vacker tass räcktes i stället åt landtmannapartiet, och när det visade sig att br Kallstenius fullständigt brutit med detta parti, så utnämndes han till straff härtör af Dagens Nyheter till chef för den s. k. frivilliga räddninogskåren. Uader behandlingen af försvarsfrågan utfor isynnerhet hr Key i en särdeles rå ton mot den delen af tidningspressen, som ej ställt sig på samma sida som landtmannapartiet. Dagens Nyheter, antagande att br Key egde inflytande till öfverlopps, skyndade honom till hjelp: personer, skrets i nämnda tidning, hvilka eljest tänka högt om publiciteten, hafva verkligen i dessa dagar gjort sig skyldiga till extravaganser, som vi tor deras egen skull helst skulle önskat ogjorda, men dessa extravaganser ansåg tidningen mycket ursäktliga. Det led emellertid mot slutet på riksdagen; tiden blef dyrbar, och jemnt på åttonde dagen före afslutningen utfärdade Dagens Nyheter sitt andra friarebref till landtmannapartiet. Deri erkändes ångerfullt att tidningen i början varit något med om att beskylla landtmannapartiet för brist på bestämda principer äfvensom att tillvita partiets chefer Åpersonliga äregiriga planer); man na viteordades att Åhrr Posse, Key, Ch. E. Piper och John Ericsson kunde sägas hafva hållit atången att landtmannapartiet nu har blifvit ott på bestämda grundsatser stödt parti, som visserligen behötver anförare (en organ, var väl egentligen meningen?), men som dertill hvarken vill eller kan använda andra personer än dem hvilka äro villiga att rätta eig efter partiets tendenser; — och fem dagar senare: att Andra kammarens till landimannapartiet hörande debattörer kunna uppvägas af hr Arvid Posses statistiska berakningar, hr Keys mer eller mindre lyckade ordställningar, hr Carl Itvarssons om praktiskt sörstånd och kloka insigter vittnande anföranden, eller de grundliga undersökningar som hr Sven Nilsson i Österslöt i vissa frågor låter komma kammaren till del. At det nu anförda synes att Dagens Ny heter gjort sitt bästa för att komma på god fot med landtmannapartiet och tör att få öfvertaga den polltiska renhällningen inom detta paru), och i begge fallen var ställningen for nämnde tidning ganska gynnsam. Men dess redaktör är, som bekant, mycket flaxig till sitt skaplyone och redan åtta dagar efter riksdagens afslutande började han uttala sina sympatier för — kommunen i Paris och ett par veckor derefter (d. 13 Juni) gjorde han sig tillgodo den tyske socialdewokraten Bebels upprop: Krih mot palatserna för friden i hyddorna, erinrande att om man gick Bebels sats på lifvet, så kunde det icke vara palatserna, utan deras invånare som åsyttas, och att det vore vomåjligt att fiona trefnad i hyddorna på samma gång som rikedomen ät sig reser palatser. Etter dessa ) Jag borde ej hafva tillåtit mig begagna ett så rått uttryck; men det användes at Dagens Nyheters egen redaktör d 30 Maj, och förekom ofta i Aftonbladet den tid detta blad utgafs af hr Hierta, innan han öfvertog gaturenhållningen i hufvudsta