Göteborgsposten – 12 september 1871, sida 1

j och icke heller har jag, mig veterligen, gifvit dem något skäl att vara missbelåtna med mig, hvilket de heller icke visat sig vara och dock — — — dock finnes det omständigheter, som göra ett längre vistande hos dem för mig omöjligt. Jag måste bedja er förlåta att jag icke kan närmare redogöra för dessa omständigheter, olltnog jag fann mig nödsakad att lemna min kondition. — Hm, hm, min bäste herr Jouhten, verkeligen besynnerligt, isynnerhet som bror Wäderberg ofta gånger under denna tid för mig uttalat sin stora belåtenhet öfver att ha fått er till informator för sina gossar, men jag vill naturligtvis icke försöka intränga i förhållanden dem ni önskar hålla hemliga. På hvad sätt kan jag nu härvidlag stå till er tjenst. — Jag tänker, så snart som möjligt, härifrån afresa till Helsiogfors, der jag ännu har flera vänner och gynnare, men icke för att fortsätta mina studier, hvilket tyvärr är mig omöjligt, i anseende till min ögonsjukdom, utan för att genom dessa vänners tillhjelp erhålla någon plats på ett fartyg till — Amerika. — Hå, hå, hvad nu? — Amerika! — Har då Finland så i hast blifvit er för trångt, eller finnes det ingen här som kan qvarhålla er hemma? frågade Strömling samt såg förvånad och forskande på Michal. — Nej, ingeo, herr Strömling. Jag har ingen onda anförvandt i lifvet och att här hemma nu vid min ålder börja en ny verksamhet med hopp om framgång, det aynes mig vara förknippadt med vida större svårigheter än