Göteborgsposten – 12 september 1871, sida 1

U:ss inom Andra kammaren, och derföre ofta eger afgörande rösten i sin hand, finnes ingen enda tillhörande detta parti, hvars anseende ökats i det allmänna, utan tvärtom påtagligen minskats. Gretve Posse t. ex. eger långt ifrån eamma anseende nu som han egde den 15 Januari 1867. Förhållandet är enahanda med hr Carl Itvarsson, hvars personliga inflytande äfven deklinerat utom kammaren; hr Key blir allt mera betraktad som en fanfaron, och sedan hr Nils Larsson i Tullus tagit fast fot i landtmannapartiet, tillegnat sig dess åskådningssätt, och nu förer dess talan, har det stora anseende han förvärfvade sig i gamla bondeståndet såsom en högsinnad representant, successive aftagit och nu reducerats till det slags uppmärksamhet, som hvarje tilltagsen partigängare lätt nog kan ådraga eig. Kan väl nägon påstå att landtmannapartiets anseende blikvit höjdt genom dess åtgöranden i försvarsfrågan? Insatto det väl sina sakkunnigaste och mest ansedda män i det särskilda utskott som skulle utreda den stora frågan? Var det väl någon högsinnad fosterlandskärlek som vägledde detta parti vid frågans behandling och afgörande? Kan man förneka att detta parti helt och hållet ställde sig på den egna nyttans ståndpunkt, då det som vilkor för en utvidgad värnepligts antagande fordrade indelningaverkets Laflösniog på sådana grunder, att den skulle medföra en uppoffring af 30 millioner, rdr som uteslutande kom en samhällsklass till godo och en samhällsklass som, då den förvärfvade sig den roterade jorden, tog indelningsverkets onera i beräkning när förvärfvet skedde? Måhända skall detta parti åberopa sin benägenhet att bevilja de af regeringen äskade extra anslag på fjerde och femte hufvudtitlarne. Men härvid bör erinras, att den del af de skattdragande, hvars talan landtmannapartiet egentligen gjort till sin uppgift att föra, bidrager ojemförligt mindre till dessa anslag än öfriga skattskyldiga samhällsklasser, och det var just vetskapen derom, som motiverade frikostigheten. Under hela sin tillvaro har landtmannapartiet icke hyllat någon enda högre politisk grundsate; det har endast sett sina egna ma: teriella intressen till godo. Då det först bildades togs at partiets stiftare till förevänning att jordbruket lidit och fortfarande led af de statsekonomiska grundsatser, som under de sista årtiondena blifvit tillämpade — och dermed fångades den del af Andra kammaren som utgöres af den egentliga allmogen. Denna grupp såg med nöje om sådana lefnadsmedel som jordbruket producerar bletve med införseltull belagda. Part ets saiseurer höllo bondgubbarne vid godt mod i nyss antydda riktning, liksom i mycket annat, alltjemnt i den beräkningen att på de starka axlarne klifva npp till makton och in i — konseljen. Men förhållandet har alltjemnt varit sådant, att landtmannapartiet visserligen med råds råde kunnat medverka till ministerkriser och äfven till ministertörändringar, men teko till någon systemförändring. Och hvarför icke? Jo, helt enkelt emedan den skulle genomföras af landtmannapartiets kapaciteter, msatta i och utgörande statsrådet; det är likvisst just kapaciteter som saknas i detta parti, och utan sådana kan påtagligen icke någon systemtörändriog blifva möjbg. Jag trotsar hvem som helst att bland landtmannapartiet kunna utgallra tio män antagliga för inträde i konseljen och med ringaste utsigt att der stanna qvar en vecka. Man skall möjligen erinra: det behöss icke att alla tio tagas inom detta parti; blott ministrens kärna beböfver partiet lemna. Men af hvilken skulle den då bestå? Och för ötrigt, är väl tänkbart att några män utom partiet med anseende skulle vilja sätta detta på spel, för att utgöra skalet omkring en sådan kärna? Betydelsefullt är äfven att den tidning som ansetts vara landtmannapartiets organ, icke blott med stor energi uppträdt emot detsammas åtgöranden i försvarsirågan, och märk väl, just i den enda fråga der detta parti oförbehållsamt lagt sina intressen i dagen och på hvilket det byggt sina förboppningar om makt — ulan äfven att samma tidning yrkat att andtmannapartiet måtte belria sig trån vissa beståndsdelar (medlemmar?) som, långt ifrån itt göra det någon nytta, endast tyckas hatva ill systemål att kompromettera detsamma och som för öfrigt allt för tydligt visat sitt enda syfte vara, att på dess axlar klifva upp till naktens tinnar. Efter denna öppna förklaing är påtagligen det kordiala törhållandet nellan den ifrågavarande tidningen och landtnannapartiet brutet; följes rådet att aflägsna le komprometterande beståndsdelarne, så får artiet derigenom en helt annan karakter och