Göteborgsposten – 12 september 1871, sida 1

i Amerika, der mina språkkunskaper och för öfrigt goda helsa och arbetslust väl skola komma mig till godo. — Hvad säger mamsell Anna om denna resa? frågade Strömling och satte på sitt aolete en min, som ville påminna om storinqvisitorn Torquemada. En hög rodnad flög hastigt öfver Michaöls ansigte vid denna fråga och med nedslagna ögon svarade han: — Hon vet ingenting derom och skulle i alla fall icke fråga efter hvart jag reser, hon lärer väl nu snart bli förlofvad. — Förlofvad! med hvem då? — Jag känner icke hans namn och dessutom ber jag er att vi icke måtte tala mera i det ämnet. — Stackars gosse! — sade Strömling tyst för sig sjelf. Nu förstår jag. Högt tillade han; Som ni vill, herr Jouhten, och nu till er begäran! — Den vore att af er få låna femtio mark till respengar härifrån samt att betala mitt vivre de dagar jag nu varit här och bott på hotell. Större delen deraf har jag ännu ionestående hos herr Wäderberg och det öfriga skall jag sända er genast vid min ankomst till Helsingfors. — Hm, ja, — dehäran, — det är så, dehäran? — behöfver ni dem nu straxt, eller om vi kunde träffas i afton, så skall jag försöka ställa saken till rätta. — När och hvarest ni behagar. Välkommen hit tillbaka vid 7-tiden! Michaöl tog afsked och gick. — Stackars gosse! sade Strömling ännu en gång, vär hea åter var ensam. Aj, aj,