Göteborgsposten – 12 september 1871, sida 1

kiksdags-Kaleidoskop. Återblick. IV. (Forts. och slut fr. 207.) I förbigående tog jag mig friheten antyda den likhet som förefinnes mellan bondepartiet i Norges storthing och landtmannapartiet i vår Andra kammare. Likheten yttrar sig deri att det är materiella intressen, icke politiska, som utgöra bindemedlet inom begge dessa partier. Men emellan dem förefinnes dock en högst väsendtlig olikhet. Det norska bondepartiet eger i Sören Jaabwk en erkänd chef med stor förmåga, utpräglade åsigter och en okuflig vilja, som detta parti underkastar sig, Landtmannapartiet vill deremot icke alls veta af någon chef, icke ens erkänna några ledare. Orsaken dertill är att ingen inom detta parti tillåtes blifva i det allmänna ansedd som hufvudet högre än de andra. Det är med dem som med snapphanarne i Skåne på Christian V:s tid, hvilka på tillfrågan uppgåfvo sig vara roflsera allesammans — naturligen för att dela bytet lika. Grefve Arvid Posse är på sin höjd paradchef, men utan makt. Landtmannapartiet bar dock ingenting emot, utan finner sig smickrad af att ega en talför grefve till sitt förfogande, bvilken kan föra ordet vid de enskilda sammankomsterna, hvilken har fritt tillträde hos monarken och som kan rida spärr mot ministören, då så åstundas; men samma ögonblick grefve Posse ville antaga ton och hållning af chef skulle han utsättas för förödmjukelser och tillrättavisningar. Hela hans politiska existens är emellertid fastlänkad vid landtmannapartiet; det vet både han och detta. Hvar skulle han taga vägen, hvilket parti skulle väl mottaga honom om han föll på den ideen att hoppa ur ringen? På det att grefve Posse icke skall gripas af föreställningen att han är för partiet absolut behöflig, tillåtes han ej alltid att fungera som ordförande vid de enskilda sammankomsterna, utan anförtros denna befattning äfven åt andra af partiet, stundom åt ganska obskura ledamöter, till och med åt br Jöns Rundbäck. Inom hela representationen finnes också ingen, bvars hela ställning ir så olidlig och förödmjukande som grefve Posses. En tid var hr Carl Ifvarsson den mest inflytelserike ledaren för de rena böndernar; pan bade uppfattat deras åskådningssätt och han blef deras orakel. Men den tiden är nu lörbi. Vid sistlidne riksdag inträffade åtskilliga gånger att hans förra anhängare vände honom ryggen, föllo ifrån honom och röstade not honom. Han hade blifvit mera framstående än de kunde fördraga. Han måste hädanefter använda hela sin fyndighet om det skall lyckas honom, icke att behålla platsen i statsutskottet, ty der är han ännu sjelfskrifven, utan för att få behålla den inkomstbringande bankofullmäktigbefattningen. Hr Emil Key har aldrig åtnjutit något nämnvärdt förtroende inom landtmannapartiet, lastän han alltid lagt an på ernåendet af inflytande. Detta parti hyser inga sympatier för personer som vilja ådraga sig uppseende, och är mycket ömtåligt för allt som komprometterar. Hr Keys bombastiska avada har ofta komprometterat både honom och partiet, och, hvad värre är, åstadkommit åtlöje. Det är icke osannolikt, att hr Key kunnat blitva åtminstone en ej oäfven riksdagsman, om han vid sitt första inträde i representationen hade valt ett bättre sällskap än det hvartill han sällade sig. Men i stället för att närma sig dem som egde högre politisk bildning och af hvilka han kunnat lära huru en representant skulle skicka sig för att vinna anseende, uppsökte han dem som i bildning voro honom underlägsna för att på dem kunna öfva inflytände och på deras axlar kunna klifva upp vill maktens tinnar. Han har emellertid så komplett misslyckats, att till och med de som förr sökt bålla honom uppe nu förklarat honom ohjelplig och kastat honom öfverbord. Under den första riksdagen wille han öfverraska åhörarne med sin djupsinnighet, hvilken alls icke slog an. Med tiden blef han alltmera bombasti-k, deretter antog ban en rå ton, och under behandlingen af försvarsfrågan vid istlidne riksdag replikerade han (d. 19 April på förmiddagen) några högt aktade talare på tt sådant sätt, att han sedan tann nödigt bedja dem, enskildt, om tillgift derföre, men lrog deretter försorg om att det ban yttrat, och som han sjelf ogillat, ändå intogs och blef ryckt i det af honom öfversedda och godkända yrotokollet. Det är en i hög grad märklig företeelse, utt fastän landtmannapartiet är det talrikaste J LT ach ac lårnaa HA 1 köa