Göteborgsposten – 8 september 1871, sida 1

staden för några vigtiga engelägenheters skull. Hans röst var så kall och entonig, hans blick så skarp och hånande att Anna icke kunde se honom i ögonen. Han gick in till de andra och sade till herr och fru Wäderberg sin afsigt vara att för några vigtiga pappers skull fara in till staden, om de icke hade något deremot. — Kommer icke i fråga, herr Jouhten, sådant får man icke försumma, svarade Wäderberg. — Kommer ni med budet tillbaka? frågade fru Christina. Har ni ingenting tagit med till matsäck på vägen, ni vet det dröjer minst 5 å 6 timmar när de måste ro hela vägen. Om ni vill vänta ett litet ögonblick, så skall jag straxt vara tillbaka dermed, tillade den vänliga gumman och ville skynda till skafferiet. — Nej, jag tackar tusenfaldt, jag har redan låtit gifva mig något deruppe, narrades Michaål för att icke behöfva förlänga dessa plågsamma afskedets ögonblick, — Det var rätt af er. — Alltid bra att ha sina papper klara, sade Hiljanen, under det han sade honom farväl och tryckte hans hand. — Äfven ditt gamla ansigte är ju en mask öfver ett falskt hjerta, tänkte Michaöl och besvarade knappt hans handtryckning. Han gick ut till Anna, som ännu var ensam, — Farväl, mamsell Anna, har ni något uppdrag till staden? frågade han och försökte att småle, medan det ryckte kring hans mun, som om han snarare varit nära att brista ut i gråt.