Göteborgsposten – 7 september 1871, sida 1

och jag lefde af vårt, eller rättare hennes arbete och vi vore äfven hvarandras enda sällskap, nästan hela året om. — Men ni var ändå i Stockholm och hade lif och glädje rundtomkring er, det vore helt annorlunda här på landet i Finland, isynnerbet den långa vintren, då man ibland icke kan komma ut genom dörren på flera dagar för snö och ovänder. — Åh lappri! då har man hundrade saker att sysselsätta sig med inomhus. Arbetar, läser, skrifver bref, ifall man har någon att skrifsa till, tittar allt emellanåt ut genom fönstret, om det icke blir bättre väder, om det fryser eller blir törnäden Om aftnarne tänder man på en stor brasa, om man har godt om ved, men det har man ju alltid på landet, tillade hon småleende — sätter sig deromkring trefligt tillsammans och berättar något af hvad man kommer ihåg eller hvad man hoppas. Blir det sedan vackert väder och slädföre, så åker man ibland bort och helsar på grannarne eller också åker man kälkbacke, om man icke har någon häst, sedan går man på skridskor, och tusen andra angenäma förströelser, som jag mycket tydligt kan föreställa mig, fastän jag aldrig profvat på dem. — Ja, såsom ni skildrar det, skulle det ju vara ett paradis, men att bo der ensam, utan någon att tala ett förtroligt ord med, utan någon vän, med hvilken man kunde dela sina små fröjder och bekymmer! — Så ensam behöfver ju ingen vara, menade Anna. — Jag kommer troligen att nu bli landtbo för hela mitt lif; som ni kanske vet, är jag af flera skäl icke i stånd att fortsätta mina studier.