Göteborgsposten – 7 september 1871, sida 1

så får säga, och äfven lofvat att framdeles omtala allt hvad jag vill veta. — Det är jag då bra nyfiken att få höra, förklarade Anna. Om jag bara kunde begripa hvarför han icke då så godt genast kan omtala alltsammans. — Ja, det är högst obarmhertigt och djerft att på detta sätt reta vår nådiga herrskarinnas höglofliga nyfikenhet. — Jag skyndar förut, att underrätta den förmätne om denna vår drottnings åsigt. Först måste jag anhålla om tillstånd att på en timme eller par få draga mig tillbaka i privatlifvets lugn, det går i dag bud till staden och jag har innan dess åtskilligt att skrifva. — Men längre än till frukosten kunna vi icke undvara er, svarade Anna, trogen sin herrskarinneroll. Med den beskedlige magistern föll det sig så lätt att vara litet fri och skämtsam. — Har ni förr mycket vistats på ladet, mamsell Anna? frågade Michaöl, sedan magistern aflagsnat sig. — Jag har aldrig bott på landet, endast då och då gjort små utflykter till trakterna kring Stockholm, och ätven det endast så länge min mor lefde. — Skulle ni kunna trifvas der hela året om? — Ja, visst, svarade Anna och såg med någon förvåning upp på Michaöl; — det skulle vara det lyckligaste jag kan tänka mig. — Utan förströelser, utan annat sällskap än — — — — än kanske någon enda person? — Jag har aldrig varit van vid förströelser, min mor