Göteborgsposten – 5 september 1871, sida 1

att gå dit till fots, ehuru det endast var några verst aflägset. Michal gick hem och Hiljanen återvände till sin bostad, och oss kan ingen, icke ens han sjelf hindra att följa med dit, ända in i hans helgedom, som genom benrangelsoch andra historier, hade förvärfvat sig en hemsk ryktbarhet bland traktens befolkning, som allmänt kallade honom endast gubben på Åirismaa. Midt emot den uråldriga stugan, der vi först funno honom, på andra sidan af gården och i omedelbart grannskap med hans trädgård låg en annan byggnad, tillhörande en vida sednare tidsålder, om också icke vindflöjeln på taket deraf hade så alldeles rätt, då den koketterande med sin ungdom, svängde sig omkring med årtalet 1816. Här residerade gubben Hiljanen ensam och det var hit han nu begaf sig. Genom förstugan kom man in i en stor sal med lågt tak, i hvilket hängde en ljuskrona af antik form och material, liksom alla öfriga inventarier här. Sex höga, med enkla sniderier prydda stolar stodo vid de fyra fönstren, de voro målade i eldröd färg och lädret på öfverdraget gräsgrönt, men, utom denna skrikande färgblandning, voro stolarne i fullkomlig stil å la Louis XV. Tapeterna hade från början varit röda, men nu längesedan antagit en sjukligt hvitgul färg, utom på de ställen der de, under hela sin tillvaro här, varit skyddade för verldens blickar genom de talrika taflorna på salens väggar, och när man nedtog en och annan af dessa, kunde